Besikta eller besiktiga? En guide (med flera svar)

Kritik mot språkliga nymodigheter bygger ibland på språkhistoriska efterforskningar av inskränkt omfattning. Ett exempel är uppfattningen att den korta formen vattkoppor är den betydligt äldre (och därmed, antytt, den korrekta) benämningen på den smittsamma sjukdom som orsakar koppor. Men nymodigheten vattenkoppor är faktiskt nästan lika gammal som vattkoppor: vattenkoppor är belagt 1764, att jämföra med vattkoppor, med belägg 1746 i Svenska Akademiens ordbok, SAOB (doldisvarianten vattukoppor är ungefär lika gammal, men den höll inte ut längre än till 1920-talet). Ett annat exempel är passiv(is)era, där den kortare passivera ‘göra overksam’ är betydligt äldre (1890 enligt SO) än långformen passivisera (1969 enligt SO).

Det verb som betecknar kontroll av huruvida bil m.m. till sin tekniska beskaffenhet överensstämmer med gällande bestämmelser och i övrigt är lämplig för sitt ändamål, är ett annat exempel på ord vars stavning ofta diskuteras på oklara grunder. Här är det emellertid inte den kortare formen som brukar anses äldst/korrektast, utan den längre: besiktiga skulle vara den äldre formen, medan besikta är ett sentida påfund.

Detta innebär att de kallelser till periodisk kontrollbesiktning hos olika besiktningsföretag som läggs i postlådan när 14-månadersperioden närmar sig slutet, är nymodig och därmed felaktig. Kallelsen, betitlad ”Välkommen på besiktning” eller liknande, innehåller formuleringar som den att fordonet ”besiktas senast” ett visst datum samt att man även kan ”besikta på drop-in”. Ett av besiktningsföretagen sedan 2013 heter ju till och med Besikta. (Fast säger Besikta-besiktningsteknikern verkligen ”Välkommen till Besikta”, eller uttalar han i själva verket ett ”Välkommen till Besiktiga”, till exempel i detta klipp?)

Vad är det som händer egentligen.

Det som händer med formen Besikta är hur som helst att besiktningsföretaget har döpts efter den gamla tyskklingande verbformen besikta (äldre tyska, ca tidigt 1400-tal: besichten) som är belagd 1533 i SAOB, med sin då tyskanstrukna stavning:

Retterfougterna som honom besichta skola, om han såå siuk är, att honom böör tiggia eller eij.

(SAOB, uppslagsordet BESIKTA, ursprung: Konung Gustaf den förstes registratur 8, sidan 299)

Nymodigheten (nåja!), den likaledes tyska, besiktiga (tyska: besichtigen) finner vi SAOB-belägg på först 14 år senare, 1547:

Atth Rågongen besigtiges skulle widt gränssen (mot Ryssland).

(SAOB, uppslagsordet BESIKTIGA, ursprung: Konung Gustaf den förstes registratur 18, sidan 507)

Observera nu att de angivna årtalen avser ”det av redaktionen påträffade äldsta exemplet på ordets användning” (Lundbladh 1992, s. 50). Årtalsangivelserna betyder alltså inte att en av, eller båda, ordformerna inte kan ha använts tidigare (SAOB redovisar för övrigt inte belägg äldre än 1521).

Formen besikta har i SAOB inget belägg efter 1780 (ordboksartikeln om besikta publicerades 1904), vilket brukar tolkas som att besikta (liksom motsvarigheten i tyska, intressant nog) trängdes ut av besiktiga från slutet av 1700-talet, för att återkomma lagom till 1960-talets kontrollbesiktning, och då ivrigt påhejad av språkvården. Men riktigt så är det inte; även om den längre formen besiktiga (eller besigtiga) var betydligt vanligare under 1800-talet, försvann besikta inte alls ur svenska språket på 1780-talet. Under 1800-talet användes formen faktiskt överraskande ofta i presstext för att ha varit tillfälligt utdöd. Under denna period besiktades ofta djur av olika slag, till exempel hästar:

Även människor kunde besiktas, eller besigtas, som det kunde stavas då:

Men även tekniska inrättningar kunde besigtas:

Rekommendationer

Språkrådet rekommenderar besikta framför besiktiga, men avråder inte uttryckligen från någon av varianterna. Man anför två skäl: dels verkar det finnas en mer funktionell tanke bakom, nämligen att besikta är den kortare formen (och kortare former brukar föredras framför långa), dels hänger besikta ihop med sikta (jag tolkar detta som ett systemargument, alltså att ord med ordelementet sikta bör böjas på samma sätt).

Svenska Akademiens ordlista (SAOL) ger i upplaga 14 inte företräde åt någon av formerna, utan utgör separata uppslagsformer med egna artiklar. De behandlas (i likhet med ”släktingen” förplikta/förpliktiga) alltså som likställda: varken besikta eller besiktiga är försedd med bruklighetsmarkör av något slag. Så har det sett ut sedan den 12:e upplagan från 1998. Innan dess var besiktiga en likvärdig sidoform till besikta. Men  – och här finner vi nog en del av orsaken bakom besiktigas företräde – besiktiga var tidigare den enda formen i SAOL. Se nedanstående uppställning, hämtad från SAOLhist, en webbplats med SAOL-upplagor genom tiderna:

• SAOL 1 (1874) till och med SAOL 9 (1950)
  • besiktiga (besigtiga i SAOL 1)
• SAOL 10 (1973) till och med SAOL 11 (1986)
  • besikta el. besiktiga
• SAOL 12 (1998) till och med SAOL 14 (2015)
  • besikta
  • besiktiga

Ibland anförs sambandet mellan substantivet besiktning och verbet besikta, och detta anses ge sig av att substantiveringen av besikt-a, besikt-ning, inte kan stavas besikt-ig-ning, vilket skulle kunna vara den följdriktiga stavningen om utgångspunkten hade varit besiktiga. Eller ja, kan och kan, det finns faktiskt en del exempel på denna senare stavning, till exempel i denna notis i Kristianstadsbladet från den 15 december 1898 (s. 2):

Men vi kan också jämföra med liknande ord:

• diktning : dikta (inte diktiga)
• enkelriktning : enkelrikta (inte enkelriktiga)
• häktning : häkta (inte häktiga)
• inriktning : inrikta (inte inriktiga)
• missaktning : missakta (inte missaktiga)
• siktning : sikta (inte siktiga; en klassiker på temat är att sången knappast går ”Engelska flottan har siktigats vid Vinga”, till exempel i en språkspalt i Expressen den 27 december 1995 (s. 25). Det finns dock faktiskt äldre belägg på siktiga, exempelvis som efterled i grannsiktiga på 1800-talet, med betydelsen ‘besikt[ig]a’).

Besiktningshistoria

När vi i dag talar om besiktning tänker vi väl främst på besiktning av fordon, så vi kan väl se hur ordet har använts om denna verksamhet.

Redan i Kungl. Maj:ts nådiga förordningar om automobiltrafik från 1906 och 1916 kan man i avsnittet ”Om besiktningsmän samt om igenkänningsmärke för automobil” respektive ”Om besiktning av automobil m.m.” läsa om hur automobilägaren, för att få sin automobil registrerad och få igenkänningsmärke (alltså regskylt), skulle anmäla automobilen till någon av länets besiktningsmän (man hade ju vid denna tid och fram till 1 maj 1973 länsvis registrering med länsbokstäver på regplåtarna). Det angavs inget särskilt ord för besiktningsproceduren (numera talar vi ju om registreringsbesiktning i motsvarande fall).

I 1916 års förordning var det för privatbilisten dags för ytterligare kontroll efter tre kalenderår: då skulle automobilen enligt 9 § in på efterbesiktning, alltså motsvarande dagens periodiska kontrollbesiktning.

I 1923 års motorfordonsförordning är kravet på periodisk efterbesiktning för privatbilisten borttaget – det verkar som om bilisterna vart måttligt intresserade av den. Det enda som fortfarande är obligatoriskt är registreringsbesiktningen (som i förordningen har fått namnet första besiktning).

I de tidigaste förordningarna används inget särskilt besiktnings-verb, utan man använder omskrivningar som verkställa besiktning och undergå besiktning. I 1930 års motorfordonsförordning dyker participformen av verbet upp i form av besiktigad, till exempel besiktigad typvagn (4 §). Här väljs alltså –ig-formen.

Den besiktning som länsstyrelserna ansvarade för upphörde 1948, när den statliga myndigheten Statens bilinspektion inrättades. Här tog man hand om typbesiktning av bilar och körkortsprov. I 1951 års vägtrafikkungörelse talas det också om typbesiktigade fordon.

Aktiebolaget Svensk Bilprovning registrerades 1963 och ägdes sedan starten dels av branschorganisationer, bland annat försäkringsbolag, taxibolag och åkerier (knappt 50 %), dels av svenska staten, som med sina dryga 50 % var huvudsaklig ägare. Man startade testverksamhet på några orter 1964, och Dagens Nyheter rapporterar den 2 juli 1964 (s. 14) att den första bilen som besiktigades, en Volvo från 1958, blev underkänd, vilket gjorde ägaren 35 + 15 kronor fattigare (35 kronor för första besiktning + 15 kronor för efterkontroll).

Verksamheten kom igång 1965. Den 1 januari samma år blev det obligatoriskt med periodisk kontrollbesiktning av registrerade fordon. I samband med detta annonserar bland andra Stockholms Bil-Besiktningstjänst om att de för 75 kronor åtager sig ”förkontroll, justeringar och rengöring”, varpå de låter besiktiga bilen hos AB Svensk Bilprovning (Expressen 4 mars 1965, s. 13). Andra företag med samma inritning ploppar också upp, men inte med samma stavning av verbet. Bland annat meddelar ett företag i Sölversborgstidningen den 14 januari 1967 (s. 20, min understrykning):

Nu behöver Ni inte ta fritt från arbetet för att besikta Eder bil. Vi hämtar och kör Eder bil till besiktningen – billigt.

Fler fall av den kortare formen besikta uppträder i annonser. Bland annat låter Tage Nyholms bilfirma i DN den 17 maj 1967 (s. 13) meddela att de låter besikta alla bilar de har till försäljning hos AB Svensk Bilprovning.

Här har vi förmodligen förklaringen till angivelsen om verbet besikta i Svensk ordbok (SO): ”ökad anv. sedan 1960-talet”: behovet av att tala om verbet ökade helt enkelt i och med att det blev obligatoriskt med återkommande kontrollbesiktning. Motsvarande angivelse finns inte på besiktiga, varför man kanske kan anta att denna stavning utsattes för stark konkurrens av besikta även på 1960-talet.

Notera att besikta förmodligen till viss del ökade av ”egen kraft”. Formen lyfts visserligen upp som förstaform i SAOL redan 1973, men den första språkspalten på temat jag finner är från 1977, i Marg:s språkspalt i Svenska Dagbladet 19 september 1977 (s. 10). Den heter Säg gärna ”besikta” och inleds med en fråga från signaturen ”Nybesiktad”: ”Man besiktigar bilar vid bilbesiktning. Varför kan man inte besikta dem i stället?” Svaret är inte oväntat positivt inställt till besikta och avslutas med:

Besikta är ett ord som är väl värt att återupplivas, vilket tydligen också redaktionen för Akademiens ordlista anser, för besikta togs in i ordlistans tionde upplaga 1973. Det är kortare än besiktiga, och det är det verb som enligt svenskans normala regler borde finnas vid sidan av substantivet besiktning. Om man inom bilbesiktningsverksamheten och annan besiktning börjar använda formen besikta i alla sammanhang, så kommer troligen denna kortare form snart att slå igenom också i allmänt språkbruk.

Sedan den 1 juli 2010 är bilbesiktningsmarknaden omreglerad, och i mars 2013 blir AB Svensk Bilprovning helstatligt i och med att bland annat bolaget Besikta Bilprovning i Sverige AB bildas ur delningen av AB Svensk Bilprovning.

Hur används då orden?

Det är såklart svårt att ta reda på hur ord används överallt, men här är några indikationer:

I Auto motor & sports enkät 2015 angående besikta/besiktiga skulle användarna ta ställning till påståendet ”Jag tycker ordet besikta låter bra”. Bara 332 tryckte på ”Gasa” (vilket kan tolkas som att de höll med), medan hela 742 tryckte på ”Bromsa”. Långtifrån alla gillar alltså besikta. En del tycker att besikta låter ”muppigt”, som det uttrycktes på Twitter, eller som ”slarvigt talspråk” eller ”rumphugget”, som det uttrycks här. Det finns dock åsikter åt andra hållet, bland annat att besiktiga låter ”ologiskt”.

Bruket är högst vacklande, vilket bland annat illustreras av bruket på Blocket (2021-05-04), där vi ser följande i kategorin Fordon/Bilar:

• besikta (inklusive besiktad, besiktas etc.): 10 539 träffar – något fler om vi räknar in den (förmodade) felskrivningen beskita, som förekommer i knappt 10 fall 🙂
• besiktiga (inklusive besiktigad, besiktigas etc.): 11 813 träffar

Det ska dock, intressant nog, noteras att nybesiktigad är dubbelt så frekvent (ca 4 000 träffar) som nybesiktad (ca 2 000 träffar). Som perfekt particip verkar alltså –ig-formen leda ganska klart, på Blocket i alla fall.

I senare års tidningstext ser det ut så här (Mediearkivet, alla svenska tidningar). Jag väljer perioden 2000-01-01 till 2010-01-01 för att undvika träffar på besiktningsföretaget Besikta, som alltså inledde sin verksamhet 2013. Sökning sker på ordstam (trunkeras med *), vilket även ger böjnings- och avledningsformer. Som synes är det enormt jämnt mellan formerna:

• besikta*: 21 564 träffar
• besiktiga*: 21 715 träffar

Transportstyrelsen, som utövar tillsyn av bilprovningen i Sverige (Fordonslagen 5 kap. 3 a §), väljer oftast besikta framför besiktiga på sin webbplats, men det är inte fullt konsekventa, vilket väl illustrerar att det ortografiska valet är långt ifrån självklart för många. Se till exempel i Konsekvensutredning av föreskrifter om tillståndspliktiga beställningscentralers verksamhet och utrustning samt föreskrifter om särskild utrustning för taxifordon (TSF 2018-134), där vi finner två fall av besikta och ett fall av besiktiga. Se även rapporten från 2016 om själva fordonsbesiktningsmarknaden efter omregleringen, Fordonsbesiktningsmarknaden 2016. Priserna fortsätter att stiga (TSV 2016:2344), vacklar bruket. Här finner vi 8 fall av besikta (om vi räknar bort alla förekomster av företagsnamnet Besikta) och 2 fall av besiktiga. I 2019 års motsvarande rapport Fordonsbesiktningsmarknaden 2019. Fler besiktningsstationer, färre besiktningstekniker och ökad produktivitet (TSV 2019:5741) är dock enbart formen besikta i bruk.

Inte heller de föreskrifter och allmänna råd som styr besiktningsverksamheten (TSFS 2017:54) är helt konsekvent i fråga om stavning: vi finner här fraserna det besiktade fordonet (bilaga 1, avsnitt 9.3.1.4 och bilaga 3, avsnitt 9.3.1.2), men även motorcyklar som typbesiktigats (bilaga 5, min understrykning). Även AB Svenska Bilprovning vacklar, trots att man av allt att döma tidigare (numera är det bortplockat) uttryckte ett ställningstagande för den kortare formen besikta med hänvisning till dåvarande Svenska språknämnden (sedan 2006 Språkrådet). På frågor-och-svar-sidan används såväl besikta som kontrollbesikta, men även registreringsbesiktiga.

Det går hur som helst inte att enkelt skriva under på denna förklaring på webbplatsen besiktning.se, till varför folk använder besikta, som (på oklar grund) anses vara ”mindre korrekt”:

Förklaringen kan vara att vi helt enkelt är människor, och människor är av naturen lata. Vi säger hellre den enklare varianten besikta istället för besiktiga, och när stora företag använder sig av den mindre korrekta benämningen så är det helt enkelt för att en människa har valt att skriva så.

Folk som helt automatiskt använder den längre formen besiktiga är uppenbart inte lata när de går emot språkvårdens rekommendation, utan det är kanske den form de är vana vid, helt enkelt. Intressant nog verkar den längre formen besiktiga ofta anses finare, medan den kortare besikta anses lite fånig. Detta trots språkvårdaren Erik Wellanders ord i Riktig svenska i avsnittet Skriv kort!:

Att nyttja längre och flera ord än behövligt är för att uttrycka vad man menar, det strider icke endast mot sunt förnuft utan även mot god smak.

På tal om korta former: Varför inte se till att använda en ännu kortare variant, som dessutom redan är etablerad inom vissa kretsar (just nu 82 träffar i Fordon/Bil-kategorin på Blocket): bessa? Förmodligen en verbavledning från den sedan 1960-talet etablerade förkortningen bes. i uttryck som bes. och skatt. ‘besikt(ig)ad och skattad’, en fortfarande ganska välanvänd rest från den tid då annonsutrymmet var begränsat.

Slutligen en intervju med en besiktare (inte besiktigare):

Noter

[*] Vägvisaren till inrättning m.m. på sidans topp har hämtats från Wikimedia (Transportstyrelsen, Public domain)

[1] Länna industriområde, Huddinge kommun, Besikta Bilprovning by Holger.Ellgaard (CC-BY-SA-4.0)