Som noterats i ett tidigare inlägg, innehåller dagens trafikförordning ett stort antal uttryck för att lämna väg. Det är dock främst två av dem som har fått vidare uppmärksamhet, och de berör framför allt cyklister: väjningsplikt och (lämna) tillfälle att passera.
I Transportstyrelsens informationsfolder Cykelpassager och cykelöverfarter utgiven den 27 mars 2020 står det på sidan 7 och 8 om reglerna som omgärdar korsandet på obevakad cykelpassage: när en cykel ska korsa en väg på en cykelpassage har den väjningsplikt mot fordonsförarna på vägen – samtidigt som fordonsförare på vägen, efter att ha svängt i en korsning, ska ge cyklar (som är ute på eller just ska ut på cykelpassagen), tillfälle att passera. Kommentaren på sidan 8 i foldern anger att formuleringen är medveten:
Att du har väjningsplikt när du kommer in på en väg från en cykelbana samtidigt som bilföraren har skyldigheter mot dig som cyklist på en cykelpassage kan verka motsägelsefullt. Genom att både du och bilisten har skyldigheter tvingas ni båda ta hänsyn till varandra. Då ökar säkerheten.
Fastän formuleringen om att båda trafikslagen har skyldigheter, och med detta har att ta hänsyn till varandra, kan låta rimlig, tillstår Transportstyrelsen ändå att det hela ”kan verka motsägelsefullt”. Även om motsägelsefullheten delvis har stöd i Cyklingsutredningens (SOU 2012:70) skrivning på sidan 86, att ”Det finns […] vissa fördelar med att trafikanter, t.ex. i väjningssituationer, inte fullt ut litar på att medtrafikanterna känner till vad som gäller”, finns det något som säger mig att den motsägelsefulla formuleringen om ”väjningsplikt” och ”(lämna) tillfälle att passera” även har andra orsaker. Går det att finna en delförklaring i trafikreglernas historia?
Velocipedistens tidigaste svenska trafikregler
De tidigaste trafik- och fordonsreglerna för cyklister utgick bland annat från den nationella ordningsstadgan från 1868 och kompletterades med särskilda stadgar på lokal nivå. Nedan ges exempel ur Landskronas särskilda ordningsstadga gällande velocipeder (kungjordes i Korrespondenten den 30 januari 1900 på s. 1). Inget specifikt om hur man ska bete sig i korsning, men åtminstone ett påbud om att hålla åt vänster vid möte:
Särskild ordningsstadga
i afseende å färdande med velociped inom staden Landskrona och dess område.§ 1.
Ingen får inom staden eller dess område färdas med velociped å annan allmän plats än sådan, som är upplåten för rid- och körtrafik eller som blifvit af magistraten efter vederbörandes hörande för ändamålet särskildt anvisad.§ 2.
En hvar, som färdas med velociped å allmän plats inom staden eller dess område åligger:att vid möte med åkdon, ryttare eller annan cyklist hålla åt venster;
att när fara för sammanstötning kan uppstå, i god tid gifva signal med å velocipeden fästad ringklocka;
att färdas varligt förbi hästar, samt stiga af vid möte med häst, som visar sig orolig eller då det eljest är af behofvet påkalladt för undvikande af olyckshändelse;
att under den mörka delen af dygnet medföra tändt ljus i lykta, så anbragt å velocipeden, att skenet synes på afstånd; samt
att hafva velocipeden försedd med ett hos polismyndigheten inregistreradt nummer, angående hvars förande magistraten eger meddela närmare bestämmelser.
(19)00-tal: de första ”trafikförordningarna”
Kring 1898 iakttas de allra första automobilerna i allmän trafik. Pellerins margarinfabrik i Göteborg var bland de tidigaste att förflytta sig med de hästlösa åkdonen:
Efter ett antal år, bland annat med dragkraft från bilutställningar som den i Köpenhamn 1902 (i samband med vilken det samnordiska substantivet bil ”uppfanns”; se tidigare inlägg om detta), ökar antalet bilar bland de förmögna, och 1906 släpps så den första nationella ”trafikförordningen”. Jag sätter ”trafikförordning” inom citattecken, eftersom den bara inkluderade bestämmelser för en viss typ av trafik:
Det står här förhållandevis mycket om automobilens beskaffenhet, dess besiktning m.m., men ganska lite om hur den ska framföras – det står till exempel inte på vilken sida man ska mötas. I avsnittet ”Om körning med automobil” står det bland annat vilka typer av vägar bilen får föras på och vilka hastighetsbegränsningar som gäller, till exempel att man i stan får köra i max 15 kilometer i dagsljus och i 10 kilometer i mörker och dimma (man använder intressant nog kilometer även som måttenhet för hastighet). Det gäller också för föraren av bilen
att […] i vägkorsningar samt å sådana ställen, där lifligare trafik råder, eller där körbanan ej kan öfverskådas minst 15 meter framför automobilen, färdas så sakta, att den kan stannas ögonblickligen
(13 §)
Tio år senare, 1916, uppdateras automobilförordningen. Den blir något fylligare: Vi Gustaf gör här med Guds nåde veterligt att hastighetsgränserna finindelas: i stan får föraren nu inte tillryggalägga fler kilometer på en timme än 20 vid dagsljus, 15 vid mörker och 10 vid dimma.
I fråga om trafik i korsning uttrycker man sig luddigt – det viktigaste är fortfarande inte vem som släpper före vem, utan att båda kan stanna innan det går åt pipan – men nu uttrycker man sig dessutom på ett ännu krångligare vis. Det gäller för förare
att, när körbanan ej kan överskådas å gata minst 10 meter eller å väg minst 20 meter framåt, eller där väg möter sålunda, att båda körbanorna ej samtidigt kunna överskadas å varje punkt på 20 meters avstånd från vägkorsningen […] eller vid vändning från en gata till en annan […] ej köra hastigare än att automobilen kan stannas ögonblickligen
(16 §)
1920-tal: vänsterregeln införs (”låta köra först”)
I 1923 års trafikregler börjar det hända saker. Den gamla automobilförordningen delas upp i en motorfordonsförordning och en vägtrafikstadga. I den senare har ett definitionsavsnitt införts, där både väg och fordon definieras. Definitionen av fordon påminner om dagens: den inkluderar förutom motorfordon och motorredskap nu även velocipeder, vid sidan av bland annat sparkstöttingar och dragkärror. Velocipedens utrustning regleras nu nationellt: bland annat anges i 3 och 4 §§ att cykeln ska ha ringklocka och under mörker vara försedd med lykta som avger vitt ljus framåt (först 1930 införs krav på röd reflex bakåt).
I korsningar har det blivit viktigt att notera vilket håll andra fordon närmar sig ifrån:
Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta detta senare köra först
(§ 6, min fetstil i citat fortsättningsvis)
1930-tal: ”lämna tillfälle att passera”, ”förkörsrätt”
I 1936 års vägtrafikstadga har velocipeden bytt namn till cykel, och den som framför en sådan ska nu använda något som kallas cykelbana där sådan finnes. En intressant regel som tillkommit är också att cykel inte får använda bländande ljus när tillfredsställande belysning är anordnad. (Något att återuppväcka i dag?)
Men inte nog med det; beteendet i korsning får fylligare beskrivningar. Den klassiska formuleringen om att ”låta … köra först” från 1920-talets vänsterregel kvarstår förvisso:
Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, skall föraren av det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta detta senare köra först
(3 kap. 4 §)
Men man har nu också infört frasen lämna tillfälle att passera i fråga om övergångsställen. Fordonsföraren ska tillse
att, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt utmärkt, för gående avsett övergångsställe, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan med säkerhet stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera
(3 kap. 3 §)
Det skulle dröja drygt 60 år innan dagens trafikförordning ersatte lämna tillfälle att passera med väjningsplikt (det senare substantivet används mig veterligt inte i trafiklagstiftningen förrän i 1970-talets vägtrafikkungörelse) som beteckning för fordonsförarens skyldighet mot gående vid övergångsställe.
Notera att skyldigheten riktades åt båda håll: även gående hade intressant nog en likartad skyldighet mot fordon vid beträdande av körbana:
Det åligger gående att iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och vid vägkorsningar, att icke genom att onödigtvis uppehålla sig å körbana eller på annat sätt hindra eller försvåra trafiken därstädes med fordon samt att, då fordon nalkas, hålla åt sidan och lämna fordonet tillfälle att passera.
(4 kap. 14 §)
Uttrycket förkörsrätt introduceras också för vägfarande på huvudled. Vänsterregeln körs här över:
dock att, där fordon framföres å väg, som […] förklarats skola anses såsom huvudled, detta fordon skall äga förkörsrätt framför fordon, som framföres å annan väg.
(3 kap. 4 §)
1950-tal: ”lämna företräde”
I 1951 års vägtrafikförordning introduceras lämna företräde på bred front. Man ska ”lämna företräde” åt fordon på huvudled, och vänsterregeln innebär nu att man ska ”lämna företräde” åt fordon som korsar från vänster. Förare ska också ”lämna företräde” åt gående som färdas till eller från spårvagn (48 §).
Uttrycket lämna tillfälle att passera lever dock fortfarande i fråga om förares skyldighet mot gående vid övergångsställen (och endast där):
Förare av fordon skall, då fordonet närmar sig obevakat, tydligt markerat övergångsställe för gående, nedbringa hastigheten så, att fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna gående tillfälle att passera.
(46 §)
1970-tal: ”väjningsplikt”
Vägtrafikkungörelsen från 1972 innebär att väjningsplikt införs. Man har ”väjningsplikt” mot fordon på huvudled (37 §), högerregeln (som den omvandlades till 1967) innebär nu att förare har ”väjningsplikt” mot fordon som korsar från höger (38 §). Parallellt används det äldre uttrycket lämna företräde ganska flitigt. Exempelvis ska förare ”lämna företräde” åt gående när föraren korsar gångbana (80 §), och man ska ”lämna företräde” åt gående efter sväng i korsning vid passage av bevakat övergångsställe (82 §).
Passage över väg från cykelbana är nu ordentligt reglerad för första gången genom cykelöverfarten. Denna är i likhet med dagens cykelpassage en ”del av väg som är avsedd att användas av cyklande” osv. och innebär liksom nu att förare inte får stanna eller parkera på eller i närheten av den. Cyklist har också ”väjningsplikt” mot korsande fordon när den kommer in på väg från cykelbana, precis som i dag.
Uttrycket lämna tillfälle att passera används fortfarande om passage av övergångsställen:
82 § Vid bevakat övergångsställe skall förare lämna gående som på rätt sätt gått ut på övergångsstället tillfälle att passera.
83 § En förare som närmar sig ett obevakat övergångsställe skall anpassa hastigheten så, att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta. Om det behövs för att lämna gående tillfälle att passera, skall föraren stanna.
… men också om cykelöverfarter, eftersom 82 och 83 §§ ska tillämpas även ”i fråga om bevakade cykelöverfarter” respektive ”i fråga om obevakade cykelöverfarter”.
1990-tal till i dag: 1930-talets språkliga renässans?
Uttrycket lämna tillfälle att passera, som alltså uttrycker den gamla väjningsregeln med rötter i 1930-talet, överges – med ett undantag (se nedan) – i 1990-talets trafikförordning: förare har nu efter sväng i korsning vid passage av bevakat övergångsställe istället väjningsplikt mot gående (3 kap. 60 §). Förare har också väjningsplikt mot gående på obevakade övergångsställen enligt den populärt kallade zebralagen (3 kap. 61 §). Passage rakt fram över bevakat övergångsställe medför skyldighet att lämna gående ”möjlighet” att passera (3 kap. 60 §).
Det hade tidigare inte funnits några särskilda bestämmelser i fråga om passage av obevakad cykelpassage (den tidigare obevakade cykelöverfarten) i anslutning till korsning/cirkulationsplats, och detta skulle rättas till i den trafikförordning som i grunden gäller än i dag.
Cyklisten har dock, liksom i 1970-talets vägtrafikkungörelse, fortfarande en generellt gällande väjningsplikt när vederbörande kommer in på cykelpassage, enligt den så kallade utfartsregeln:
En förare har också väjningsplikt mot varje fordon vars kurs skär den egna kursen när föraren kommer in på en väg […] från en cykelbana […]
(3 kap. 21 §)
Trots denna väjningsplikt, ska bilisten som kör ut ur en cirkulationsplats eller svänger i en vägkorsning också – och här kommer då den gamla frasen igen – lämna cyklister på cykelpassagen tillfälle att passera:
En förare som ska köra ut ur en cirkulationsplats eller annars efter att ha svängt i en vägkorsning ska passera en obevakad cykelpassage ska köra med låg hastighet och lämna cyklande och mopedförare som är ute på eller just ska färdas ut på cykelpassagen tillfälle att passera.
(3 kap. 61 §)
Frågan man kan ställa sig är nu: Är denna nya ömsesidiga ”väjningsplikt” som uppträder först i dagens trafikförordning (och som mig veterligt inte förekommer på samma uttryckliga sätt annorstädes) bara ännu ett sätt att uttrycka att båda trafikanterna har skyldigheter att iaktta, eller råkade det bara bli såhär?
Ord och bil 