Den förordning som det oftast hänvisas till i körkortsböcker och i diskussioner om allmänna trafikregler är gissningsvis trafikförordningen (1998:1276), även förkortad TrF. Denna ersatte i oktober 1999 VTK, vägtrafikkungörelsen (1972:603), och förutom att slutledet byttes från det fornsvenska ‑kungörelse (jämför kunnogt göra ’göra känt’) till det tyska ‑förordning (Verordnung) så skedde det en del andra språkliga förändringar. Bland mycket annat byttes det generiska pronomenet han ut mot flerordingen han eller hon, och många nakna substantiv tilldelades obestämda pluraländelser och artiklar, till exempel: ”Vägtrafikant skall följa anvisning för trafiken som meddelas genom vägmärke […]” (1972:603, 7 §) gentemot ”En trafikant ska följa anvisningar för trafiken som meddelas genom ett vägmärke […]” (1998:1276, 2 kap. 2 §, min understrykning). Notera även bytet från skall till kortformen ska, som enligt Myndigheternas skrivregler är den form som gäller i lagar och förordningar sedan 2007. Kortformen används från och med fjärde upplagan även i Statsrådsberedningens Svarta listan. Ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk (2011), där ord som ”ger ett stelt, kanslispråkligt intryck” (s. 3) behandlas.
Nå, jag tänkte faktiskt inte uppehålla mig vid skillnaderna mellan den tidigare och den senare förordningstexten på ett generellt plan, utan vill fokusera på hur det senare dokumentet beskriver hänsynstagande i trafiken, något som övergripande beskrivs i första meningen i trafikförordningens portalbestämmelse, 2 kap. 1 §:
För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna.
Det ovanstående skulle kanske räcka för att styra trafikanters beteenden, men den ger inte särskilt effektiv ledning i specifika situationer, till exempel i vägkorsningar. Här vill jag sammanställa beskrivningarna av en ofta beskriven situation i trafikförordningen, nämligen möten mellan trafikanter, och då särskilt korsande möten. I Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om sjövägsregler (TSFS 2009:44) används, som det verkar, nästan genomgående uttrycket hålla undan i likartade fall, till exempel i sjötrafikens högerregel, eller ”styrbordsregeln” (regel 15): ”[…] det fartyg som har det andra på sin egen styrbordssida [ska] hålla undan och ska […] undvika att gå för om det andra fartyget”. Är då beskrivningarna av de olika hänsynstagandena lika enhetliga, och begripliga, i trafikförordningen?
Väjningsplikt
Verbet väja är mycket gammalt (fornsvenskans väghia ’väja, skona’) och handlar historiskt om att vika undan för saker i syfte att undvika sammanstötning (jämför norskans vikeplikt). Är det samma betydelse i dag? I Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien står det att väja betyder ’förflytta sig åt sidan för att undvika sammanstötning’. Det är väl inte riktigt den betydelsen man söker i trafikförordningen, så en tydligare beskrivning hade kanske varit på sin plats i förordningstexten. Nu verkar betydelsen av väja nästan vara förgivettagen i trafikförordningen; det verkar främst vara det som ska hända före och efter själva väjningen som beskrivs (TrF 3 kap. 5 §):
Förare som har väjningsplikt skall tydligt visa sin avsikt att väja genom att i god tid sänka hastigheten eller stanna.
Föraren får köra vidare endast om det med beaktande av andra trafikanters placering, avståndet till dem och deras hastighet inte uppkommer fara eller hinder.
Det mest bekanta fallet av väjningsplikt är kanske ”högerregeln”, dvs. att man som förare har väjningsplikt när ett fordon som skär den egna kursen närmar sig från höger (TrF 3 kap. 18 §).
I de fall ”högerregeln” inte tillämpas, gäller enligt TrF väjningsplikt när en förare ska köra in
- på en annan väg ”som är huvudled, motorväg eller motortrafikled och där accelerationsfält saknas” och föraren byter körfält (TrF 3 kap. 21 §)
- på en väg
- ”från en parkeringsplats, en fastighet, en bensinstation eller från något annat liknande område i anslutning till vägen, […]
- från en stig, en ägoväg eller någon annan liknande utfartsväg, […]
- från en cykelbana, en gågata, ett gångfartsområde eller från terräng, eller […]
- efter att ha korsat en gång- eller cykelbana” (TrF 3 kap. 21 §, ibland även kallad ”utfartsregeln”)
- på en körbana ”från en vägren eller från en sådan cykelbana som är en del av vägen” (TrF 3 kap. 21 §)
- i en cirkulationsplats (TrF 3 kap. 22 §).
En förare har också väjningsplikt mot gående
- på ”gångbanor, vägar som är avsedda för gående samt i terräng”, ”när fordon förs in på en körbana eller en vägren från en fastighetsutfart vid vägen” (TrF 3 kap. 58 §) och på ”en gågata och i ett gångfartsområde” (TrF 8 kap. 1 §)
- ”efter att ha svängt i en korsning [och] ska passera ett bevakat övergångsställe” (TrF 3 kap. 60 §) och
- ”vid ett obevakat övergångsställe” (TrF 3 kap. 61 §).
I ett fall har föraren väjningsplikt även mot cyklister, nämligen vid cykelöverfart, och då gäller den ”mot cyklande och förare av moped klass II som är ute på eller just ska färdas ut på cykelöverfarten” (TrF 3 kap. 61 a §).
Värt att uppmärksamma är att väjningsplikten i det senare fallet är inskränkt till velocipedryttare och mopedförare som är ”ute på eller just ska färdas ut på cykelöverfarten”. I de övriga fallen gäller väjningsplikt, rätt och slätt.
Väjningsplikt meddelas i flera av de ovanstående fallen ofta genom ett av de mer kända väjningspliktsmärkena, B1, kort och gott benämnt Väjningsplikt. Detta känner vi igen från situationer där vi till exempel ska köra in på en huvudväg eller in i en cirkulationsplats. Eller när vi närmar oss en cykelöverfart.
Märke B1 upplyser om plikten att väja; man använder inte formuleringar som ”plikt att stanna” (detta sker i stället med väjningspliktsmärke B2, Stopplikt) eller ”plikt att lämna företräde”. Enligt tidigare kungörelser, till exempel ”Kungl. Maj:ts kungörelse om vägmärken m.m.” från 1966 (SFS 1966:270) benämndes märke B1 dock i stället Lämna företräde med den beskrivande texten ”Märket anger att företräde skall lämnas åt fordon på korsande väg”. Det är nog fortfarande en och annan som tror att denna formulering fortfarande gäller väjningspliktsmärke B1, och frågan är väl vilken den väsentliga betydelseskillnaden är.
Om man ser tillbaka verkar minst tre benämningar användas för det vi i dag kallar väjningsplikt. Nu säger vi alltså väjningsplikt när ”högerregeln” gäller eller när märke B1 är uppsatt. I trafikläroboken Trafikkunskap från 1969 talas det på s. 165 i stället om att lämna företräde i motsvarande situationer, och beskrivningen av vad detta innebär är snarlik den för dagens väjningsplikt, och detta sägs också i läroboken Körkortet från 1956 på s. 42 (skillnaden var då såklart att man i stället talade om ”vänsterregeln”). I trafikläroboken Körkortsaspiranten från 1945 använder man en tredje variant på s. 15 & 24: lämna förkörsrätt.
Betydelseskillnaderna mellan de tre uttrycken är väl inte alldeles skarpt framträdande i allmänspråket.
Stopplikt
Vid sidan av väjningsplikten ovan har vi en annan bekanting, nämligen stopplikten: ”En förare som har stopplikt eller skall stanna på grund av trafiksignal skall stanna vid stopplinje” (TrF 3 kap. 19 §). Detta gäller vid väjningspliktsmärke B2, Stopplikt, vilket beskrivs utförligare i vägmärkesförordningen (2007:90): ”Märket anger att förare har stopplikt före infart på korsande väg, led eller spårområde och att bestämmelserna i 3 kap. 19 § trafikförordningen är tillämpliga”.
Lämna företräde
I två situationer ska fordonsförare lämna företräde, fast det uttrycks med passiv verbform:
På cykelbanor skall cyklande och förare av moped klass II lämnas företräde av andra fordonsförare (TrF 3 kap. 59 §)
En förare av ett terrängmotorfordon som kör ut från terrängen skall stanna fordonet innan han eller hon kör ut på en väg. Trafikanter på vägen skall lämnas företräde (TrF 5 kap. 3 §)
Lämna tillfälle att passera
Tillfälle att passera (en fras som används redan i vägtrafikstadgan 1936, innan väjningsplikt började användas; istället användes formuleringar som ”låta … köra först”) ska lämnas cyklister och mopedförare på en obevakad cykelpassage i två fall, nämligen vid utfart ur cirkulationsplats och efter sväng i vägkorsning (TrF 3 kap. 61 §):
En förare som ska köra ut ur en cirkulationsplats eller annars efter att ha svängt i en vägkorsning ska passera en obevakad cykelpassage ska köra med låg hastighet och lämna cyklande och mopedförare som är ute på eller just ska färdas ut på cykelpassagen tillfälle att passera.
I likhet med väjningsplikten mot cyklister på cykelöverfart som tas upp ovan, är skyldigheten att lämna tillfälle att passera efter att till exempel ha svängt i en vägkorsning inskränkt till cyklister och mopedister som ”är ute på eller just ska färdas ut på cykelpassagen”.
Vad innebär då det? En ledning finner vi i en hovrättsdom meddelad den 20 december 2018, i vilken man skriver på s. 5 att en cyklist som befinner sig 16 meter eller mer från en cykelpassage inte kan anses vara en sådan som just ska färdas ut på cykelpassagen.
Lämna möjlighet att passera
Lämna möjlighet att passera beskrivs i TrF 3 kap. 60 §:
Vid ett bevakat övergångsställe ska en förare lämna gående som på rätt sätt gått ut på övergångsstället möjlighet att passera.
Jag vet inte riktigt vilken (juridisk eller allmänspråklig) skillnad det är mellan att lämna tillfälle att passera och att lämna möjlighet att passera. Det ger hur som helst trafikanten en del intressant att fundera över.
Sänka hastigheten och korsa vägen endast om det kan ske utan fara
Cyklande eller förare av moped klass II som ska färdas ut på en cykelpassage ska sänka hastigheten och ta hänsyn till fordon som närmar sig passagen och får korsa vägen endast om det kan ske utan fara.
Alltså, först har cyklisten väjningsplikt enligt TrF 3 kap. 21 §, och uppe på det har den för säkerhets skull ytterligare ett slags väjningsplikt enligt TrF 6 kap. 6 §, nämligen skyldigheten att ”sänka hastigheten och […] korsa vägen endast om det kan ske utan fara”.
Anpassa hastigheten så att det inte uppstår fara
Notera att inte bara cyklisten har (en massa) skyldigheter vid en obevakad cykelpassage, utan även den korsande föraren, till exempel bilisten (TrF 3 kap. 61 §):
En förare som närmar sig en obevakad cykelpassage ska anpassa hastigheten så att det inte uppstår fara för cyklande och mopedförare som är ute på cykelpassagen.
Låter inte även denna formulering nästan som ett slags väjningsplikt? En viktig skillnad i förhållande till bestämmelsen ovan om att ”lämna tillfälle att passera” i de fall fordonsföraren korsar en cykelpassage efter utfart ur cirkulationsplats eller efter sväng i vägkorsning, är väl att hänsynstagandet i det aktuella fallet, dvs. där cykelöverfarten befinner sig på en vägsträcka, bara gäller mot cyklande och mopedförare som är ”ute på”, inte mot dem som ”just ska färdas ut på”, cykelpassagen.
Formuleringen är inte olik den som gällde i den gamla vägtrafikkungörelsen (1972:603, 83 §) för obevakade övergångsställen och cykelpassager (som då kallades cykelöverfarter). Vid den här tiden hade förare inte väjningsplikt mot gående på obevakade övergångsställen, utan föraren skulle se till att inte utsätta den gående för fara helt enkelt. Och: om det behövdes, så skulle föraren faktiskt stanna – både vid övergångsställe och cykelpassage (som då alltså kallades cykelöverfart):
En förare som närmar sig ett obevakat övergångsställe skall anpassa hastigheten så, att han inte åstadkommer fara för gående som är ute på övergångsstället eller som just skall gå ut på detta. Om det behövs för att lämna gående tillfälle att passera, skall föraren stanna.
Bestämmelserna i första stycket om obevakade övergångsställen skall tillämpas också i fråga om obevakade cykelöverfarter.
Förvissa sig om att en åtgärd kan ske utan hinder
TrF 3 kap. 24 §:
En förare som skall svänga i en vägkorsning eller skall lämna eller korsa den körbana han eller hon färdas på skall förvissa sig om att det kan ske utan hinder för mötande trafik eller för trafikanterna på den körbana som föraren avser att köra in på.
Lämna fri väg
Som om ovanstående inte var nog, så gäller enligt Trf 2 kap. 5 § att en trafikant skall lämna fri väg för
- utryckningsfordon som avger signal med föreskriven larmanordning, och
- järnvägståg eller spårvagn om inte spårvagnsföraren har väjningsplikt som utmärks genom vägmärke.
Inte bryta eller hindra
Enligt TrF 2 kap. 6 §:
En trafikant får inte bryta eller på annat sätt hindra en militärkolonn, en kolonn av fordon som tillhör den kommunala organisationen för räddningstjänst, en grupp av barn under ledares uppsikt, ett begravningsfölje eller någon annan procession.
Anpassa hastigheten så att fordonet kan stannas före korsningen
Slutligen gäller en viss sorts hänsynstagande vid korsning med järn- eller spårväg (TrF 2 kap. 7 §):
En trafikant som har för avsikt att korsa en järnväg eller spårväg skall vara särskilt försiktig och vara uppmärksam på om något tåg eller någon spårvagn närmar sig. Förare av fordon skall anpassa hastigheten så att fordonet kan stannas före korsningen.
Sammanfattning
Hänsynstagandet vid kursändringar beskrivs som synes inte på ett alldeles enhetligt sätt i TrF. Om man undantar stopplikten, så är det inte alltid klart vilken skillnad det är mellan de olika önskade beteendena i till exempel vägkorsning. Beskrivs i själva verket väjningsplikter, men med olika ord?
Noter
[1] Bildinfo: Väjningspliktsmärke B1. Väjningsplikt. Av Transportstyrelsen (Public domain)
[2] Bildinfo: Väjningspliktsmärke B2. Stopplikt. Av Transportstyrelsen (Public domain)
[3] Bildinfo: Vägmarkering M16. Cykelpassage eller cykelöverfart. Av Transportstyrelsen (Public domain)
Tryckta referenser
Körkortet = Körkortet. Instruktionsbok för sökande av körkort och trafikkort samt med moped- och traktoravsnitt (1956). Utgiven av Motormännens riksförbund. Stockholm: Ehlins-Folkbildningsförlaget AB.
Körkortsaspiranten = Berg, G. & N. G. Nilsson (red.) (1945). Körkortsaspiranten. Instruktionsbok för körkortssökande. 2:a upplagan. Stockholm: Stockholms bokindustri AB.
Trafikkunskap = Trafikkunskap. Lärobok utgiven av Sveriges trafikskolors riksförbund. Godkänd av Statens Vägverk. (1969). 18:e upplagan. Stockholm: Sveriges trafikskolors riksförbund.
Ord och bil 
Tydligt och intressant!
GillaGilla