Den i dag frekvent förekommande sammansättningen bilhat (se till exempel DN-ledaren ”Bilhatet är helt oproportionerligt”) kan tyckas vara ett nytt påfund, vid sidan av moderna sammansättningar som näthat. Men så var det visst inte. Här redovisas några gott och väl 100 år gamla dagstidningsartiklar som jag ramlat över när jag letat efter annat. De ger ett annat perspektiv på ordet (automo)bilhat, som verkar ha använts på ett delvis annorlunda sätt, och av andra intressen, i bilens barndom. Inte sällan använde människor epitetet om sig själva, något man inte ser så ofta i dag:
Mot ökad bilism
I dag betraktas bilen som en självklarhet i trafiken – den är till och med trafiken för en del (se exempelvis denna insändare om ett tunnelbygge som sägs påverka ”både trafik och fotgängare”).
Bilismens inträde i trafiken några år in på 1900-talet var emellertid blygsam. En hämmande faktor var att det saknades automobilvägar:
Men efter kriget tog bilismen ordentlig fart (se till exempel VTI-rapport 301, figur 3, s. 8[25]). På 1950-talet började det också anläggas separata vägar som enbart var till för motorfordon (den första motorvägen, autostradan, invigdes 1953, bandklippt av motorprinsen Prins Bertil).
Genom stadsmotorvägarnas tillkomst fick man också möjlighet att bila på breda, snabba vägar rakt genom stadskärnorna, till exempel genom centrala Borås (landshövdingen klippte bandet för denna väg 1970), utan att riskera trafikrytmens upprätthållande. (Än i dag har människor i Borås möjlighet att bo riktigt nära motortrafiken och uppleva något av storstadspulsen.)
Bilen var hyllad för sin förmåga att transportera folk, till exempel ut i naturen, där man kunde motionera och skaffa sig hälsa. Senare under 1900-talet kunde man också flytta bort konkurrerande trafik från vägarna genom att bygga ut de särskilda gång- och cykelvägarna. Än i dag, 50 år efter bilismens gladaste dagar (om man med detta menar tiden strax före oljekrisen och uppmärksammandet av bilismens bränslekonsumtion senare på 1970-talet; se till exempel s. 10 i denna rapport) menar många att de inte skulle klara sig utan att köra bil. Bilen har blivit en självklar del av livet.
Den kringskurna frihetssymbolen
Utifrån den optimism som verkar prägla bilismens tillkomsthistoria, är det inte svårt att förstå det motstånd som en del riktar mot dagens inskränkningar av den tidigare frihetssymbolens nyttjande i gaturummet: begränsningar av biltrafik, stadsmiljözoner, indragna bilparkeringsplatser, borttagna körfält på färjor, borttagna körfält p.g.a. cykelbanor, sommargågator, lekgator m.m.
Hur kan man då gå från att i ena stunden riva hundratals bostäder bara för att bereda väg för en stadsmotorväg åt bilismen, till att senare vilja inskränka friheten för densamma? Alla kan inte gå, åka tåg eller cykla (men alla kan ju köra bil)!
Frågan är formulerad på ett, så att säga, modernt sätt. Vem som gör anspråk på att inneha friheten har nämligen varierat genom åren. Vem som inskränker friheten för vem verkar därmed vara öppet för diskussion beroende på vem man är och vilken tid man lever i.
För bilismen har inte enbart förknippad med framtidsoptimism i historien, inte ens i dess barndoms hoppfulla dagar: förutom att den orsakade många olyckor, så var alla inte överens om att den skulle få ta plats på vägarna.
Automobilens inträde kring år 1900
Vid förra sekelskiftet var automobilen fortfarande något sällsynt och märkvärdigt i Sverige, och dess blotta uppenbarelse blev nyhetsmaterial (i Sverige sågs den första förbränningsmotordrivna ”bilen” först 1891). Det närmaste tekniska påfund som jag kommer på som skulle motsvara nyhetsintresset under senare tid är smartphonen, som dök upp 2007. I fråga om åsiktspolarisering torde dock automobilens inträde närmast kunna jämföras med hyr-elsparkcyklarnas kring 2019.
Vägarna ägdes fortfarande av gångtrafikanter, hästar och vagnar, ett antal1 velocipedryttare, dragkärror och liknande. Friheten att röra sig ägdes alltså också av dessa trafikantgrupper. När trafikanterna såg att automobilen var på väg att hota deras frihet och åtminstone delvis konkurrera ut deras plats på vägarna, kom det sålunda inte bara hurrarop, utan även en hel del fyrop.
Den lifsfarliga automobilen
Att velocipeden med sin ljudlösa framfart skapat oro på 1880-talet är välkänt. Men i fråga om automobilen verkar rädslan ha varit intensivare och kommit till uttryck i såväl vandalisering som krav på bilförbud i hela samhällen. Detta vittnar nedanstående insändare i Dagens Nyheter den 9 oktober 1905 (s. 3) om. Spårvagnar och velocipeder ansågs visserligen problematiska av vissa, men automobilerna hade gjort trafiken ”rent af lifsfarlig”:
Framför allt verkar det vid denna tid ha protesterats mot bilen på landsbygden. Den vilda automobilframfarten ansågs där vara ett hot mot framför allt hästtrafiken, både kommersiellt och trafiksäkerhetsmässigt. (Det ska sägas att djurskyddsargument fördes fram i bilens favör, men dessa argument fördes inte främst fram av hästägarna.)
Dessutom var landsvägarna inte i bästa skick. Eftersom de skapats för andra trafikslag än bilen, var bilens plats allt annat än given. Trots ansökningar från flera automobilintressenter avslogs tillstånd för biltrafik på löpande band:
Fler exempel:
Automobilhat och sanktioner
På andra håll i landet protesterades det högljutt. Åkare i Hudiksvall ville ha bilförbud i staden:
I grannlandet frodas ett automobilhat, vilket tar sig uttryck i sanktioner från handlare mot företag som använder bilen som transportmedel:
Ända från Newyork (hopskrivet vid denna tid) kommer protestrapporter. Polisen ber bilisterna ta alternativa vägar för att undvika stenkastning:
Amerikanska bilister på besök i Sverige vittnar om ett rejält motstånd även i Sverige (vid sidan av att Sverige har kassa vägar):
Men vi andra trafikanter då?
År 1906 är året för den första ”trafikförordningen” – men den kom inte att heta det, utan den döptes i stället till ”Kungl. Maj:ts nådiga förordning om automobiltrafik”. Detta fick andra trafikantgrupper att reagera: Skulle bilen verkligen få sådan prioritet?
Vissa automobilhatare skönjer ett landsbygdsförakt hos bilister, framför allt från stadsbrackorna och deras ånghästar:
Den kungliga svenska afundsjukan eller något annat
Bilskepsisen förklaras av automobilisten som ett utslag av den svenska avundsjukan från dem som inte själva fått möjlighet att köra bil:
Aversionen mot ”herrar automobilister och deras benzinluktande och tutande maskiner” kunde också ha berott på hur automobilerna framfördes:
Under denna tid rådde alltså, liksom i dag, ett kännbart konkurrensförhållande om utrymme mellan bilen och andra trafikslag. Nu är vi också tillbaka ett par år före den första ”trafikförordningen” och ca 50 år innan motorfordonen tilldelades egna, reserverade ytor att föras på. Redan efter några år verkade infrastrukturen ha kommit ikapp och folk vant sig vid att automobilen tagit i besittning en del av den yta som andra trafikanter tidigare hade haft:
Ett drygt sekel senare
Bilmotståndet i bilens barndom verkade alltså framför allt finnas på landsbygden. Många var rädda att den då etablerade trafikens frihet skulle inskränkas av den intågande automobilen. Ett likartat, men omvänt, förhållande kan iakttas i dag, då protester hörs på landsbygden (men även i stan) mot att den nu etablerade biltrafikens frihet inskränks av alltifrån höga bränsleskatter som borttagande av parkeringsplatser. En skillnad är skälen som åberopas. Miljöskäl var frånvarande kring 1900. Men oron för konkurrensen om det begränsade vägutrymmet är levande än i dag, åtminstone i staden.
Kanske finns något att lära av de brittiska dystra epistlarna från 1906, där man förutspår att de oskyddade trafikanterna kommer att komma i andra hand i trafikmiljön och bland annat ironiskt föreslår att fotgängarna ”tillkännage när de ämna sig ut genom att vifta med en hvit flagga”.
Var det månne fotgängarnas tryckknappsförsedda trafiksignaler man förutsade redan 1906?
Noter
- Cykeln var vid tiden fortfarande rätt dyr. En Hermescykel kostade till exempel kring sekelskiftet 250 kr, samtidigt som en stenarbetare tjänade 640 kr per år (Ekström, G. 2003, Älskade cykel, s. 47. Prisma Bokförlag). ↩︎
Ord och bil 
