I Karolinska institutets artikel om ögonkontakt, från den populärvetenskapliga tidskriften Medicinsk Vetenskap, beskrivs ögonkontakten som ”en genväg in i andra människors inre värld”. Människan verkar vara mycket snabb på att utifrån blickbeteendet dra slutsatser om andra människors känslor: om de verkar ljuga, om de utgör ett hot m.m. Det noteras också att alla människor inte har samma relation till ögonkontakt: vissa påkallar till exempel inte uppmärksamhet med blicken, och andra har svårt att tolka blickbeteenden.

Blickbeteendet verkar också reflektera tänkandet: ”Om man tänker annorlunda än andra kommer det att påverka hur man använder blicken”. Sammanfattningsvis verkar ögonkontakt vara ett sätt för många att upprätthålla ett socialt samspel och ha koll på andras känslor. Men alla utövar inte samma typ av ögonkontakt, om de nu alls söker ögonkontakt.

Utifrån det ovanstående kan man fundera på uppmaningen till ögonkontakt även i trafiken. Om den vanliga socialt smörjande ögonkontakten inte är självklar för alla, hur ska man som trafikant förstå återkommande uppmaningar som den nedanstående publicerad i GP den 1 november 2020, uppdaterad 31 oktober 2023 (min fetstil i citat):

Majoriteten av olyckorna mellan gående och bilist sker i stadsmiljö och på obevakade övergångsställen, ofta på grund av miss i kommunikationen.

– Man måste ha ögonkontakt innan man går ut. Många olyckor skulle undvikas om trafikanter tog det lite lugnare, och tog ögonkontakt med varandra.

Det första intrycket är väl att budskapet är tydligt och klart. Det innehåller en helt vanlig sammansättning av öga och kontakt föregången av helt vanliga funktionsverb som ha och ta. Alla vet ju vad substantivet öga och substantivet kontakt betyder, och därmed vet de vad hela sammansättningen ögonkontakt betyder. Eller?

Vad är det egentligen?

Så vad är ögonkontakt? Det närmaste jag kommer ett svar, som ändå inte är ett svar på frågan, är Trafikos (en typ av online-trafikskola) faktabank:

Varför ska jag ha ögonkontakt med trafikanter vid övergångsställen?

Genom att söka ögonkontakt kan du lättare förstå vad trafikanten tänker göra och även visa vad du själv har för avsikter, då minskar risken för missförstånd.

Det står att det är viktigt och att det kan göra att jag lättare förstår vad andra vill göra. Det framgår dock inte riktigt vad det betyder eller hur det utförs.

Klarsynt?

I likhet med vältalighetsblomster som Se alla människor!, Var dig själv! och Välj lyckan!, är kanske Sök ögonkontakt! ett uttryck som i trafiksammanhang verkar klokt och bra men som kanske är svårt att tillämpa. Det avser väl något i stil med att ha kontakt via ögonen. Det är begripligt, och vi är ju från skolan vana vid att ögonkontakt är något bra. Man ska till exempel söka ögonkontakt med publiken när man håller tal för att skapa trovärdighet för sin sak.

Men talar vi nu om samma typ av ögonkontakt som den vi utövar i trafiken? Är syftet detsamma? Nej? Ska man kanske helt enkelt signalera att man har uppmärksammat trafikanten och kanske att man är intresserad av vad den har att kommunicera? Ska man visa att man inte vill något illa? Signalera sinnesnärvaro? Ska det se ut som att man är fokuserad på trafiken (eller åtminstone på personens ögon?)?

Räcker det att blicka på trafikantens ögon, som när man håller tal, eller ska man även nicka och le? Ska armarna användas? När kan jag släppa ögonkontakten och fokusera på vägen igen?

Kan jag verkligen kommunicera med ögonen att jag tänker stanna eller svänga eller fortsätta rakt fram?

Dessa frågor kan man rimligtvis inte få något fylligare svar på genom att undersöka användningen av ett ord, men kanske kan man åtminstone få någon ledtråd? Kanske kan man få en susning om vad ordet betyder i trafiksammanhang genom att titta på hur det används och har använts i allmänspråket och i trafiklitteraturen. Detta görs nedan.

Obs att jag i detta inlägg inte för någon diskussion kring ögonkontaktens användbarhet eller lämplighet i trafiken (till exempel hur bilförare med solglasögon, eller mc-förare med mörktonade visir, ska kunna ha ögonkontakt), ett angeläget ämne som överraskande nog inte verkar ha tilldragit sig något större intresse i trafikdiskussioner. Till de lysande undantagen hör Cyklistbloggens inlägg ”Den där viktiga ögonkontakten”, där ögonkontakt i trafiken problematiseras och där man även får länkar till relevanta studier.

Sammansättningens historia i allmänspråket: 1940-tal och framåt

Det är såklart inte lätt att veta hur ett substantiv som ögonkontakt har används i största allmänhet tidigare (ordböckerna kan heller inte spegla alla användningar, inte heller den omfattande SAOB, där betydelsen anges vara ‘om tillståndet l. företeelsen att möta ngns blick så att kontakt […] uppstår’). Men viss ledning ges i det förträffliga dagstidningsarkivet, där man påträffar åtminstone en sorts allmänspråk.

Sammansättningen ögonkontakt visar sig vara förhållandevis ny i svenskan: den dyker upp först under slutet av 1940-talet i dagstidningstext. Den kommer för övrigt in först i SAOL:s 10:e upplaga 1973.

Det är visserligen inte alldeles förvånande att ordet inte verkar vara särskilt gammalt. Förledet, öga, är visserligen urgammalt, med belägg i Västgötalagen från 1200-talet och använt långt tidigare än så, men efterledet, det latinska inlånet kontakt, är desto nyare, med belägg i svenskan först på 1800-talet.

Att ha kontakt med ögonen är givetvis inget nytt i mänsklighetens historia, men det verkar ha formulerats på olika sätt över tid. Det har till exempel länge talats om ögats kontakt: en pilot som flyger ”blint” saknar till exempel ögats kontakt med omgivningen (Provinstidningen Dalsland 27 december 1937, s. 5). Men om vi talar om just den modernare sammansättningen ögonkontakt, så dröjer den i dagstidningsmaterialet alltså till 1940-talet, närmare bestämt till 1948, då det talas om fotboll och domarens ögonkontakt med assisterande domare:

två fadäser begicks: för det första försummade domaren den viktiga ögonkontakten med sin assistent (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 6 september 1948, s. 10)

En visserligen trafikrelaterad användning, men inte i den trafikreglerande bemärkelse som avses i detta inlägg, finner vi i rapporteringen av den allvarliga bussolyckan på gamla Essingebron i Stockholm, Essingebroolyckan, rapporterad i Expressen den 25 november 1948 (s. 6). Olyckan anses vara orsakad av att bussföraren ”sökt ögonkontakt med konduktören i backspegeln” och därvid missat att bussen var på väg rakt in i en lastbil.

En annan olycka orsakad av ögonkontakt rapporteras i Göteborgstidningen den 27 april 1966 på s. 5, där en spårvagn kolliderar med en annan i Västra Frölunda när föraren av den ena spårvagnen ”i backspegeln sökte ögonkontakt med en kvinnlig spårvagnsförare”.

I samtliga dessa fall verkar (den uteblivna) ögonkontakten ha bestått i att ögonkontaktarna skulle ha påkallat uppmärksamhet, varvid någon sorts rutin kanske var tänkt att utföras.

Ögonkontakt med sak

Vissa användningar är mer abstrakta och svårkategoriserade. I Arbetartidningen den 22 juli 1950 (s. 4) talas det till exempel i en krönika om att hålla någon sorts bildlig ögonkontakt med ”sanningen”. Inte ögonkontakt med någon människa, alltså. Svårkategoriserad är också den ögonkontakt man får i VW 1600 Automatic (Hudiksvallstidningen 24 maj 1968, s. 9):

Åkkomforten är föredömlig. Man har mycket fin ögonkontakt runt om och automatiken gör att föraren kan köra avslappnad och skön.

Det verkar handla om att helt enkelt se saker. Men attributet saknas, så det framgår inte vad man kan se.

Ögonkontakt i krig

Det finns flera exempel från 1950-talet i beskrivningar av Sveriges försvar och stridsflyg (till exempel Trelleborgstidningen 24 maj 1954, s. 5 och DN 19 november 1954, s. 2), där piloter från att ha letts av radar får ”direkt ögonkontakt med fienden” och därmed kan börja skjuta. I detta fall handlar det väl snarare om att komma så nära att man ser motparten tydligt, snarare än om att söka någon information från fiendens blickbeteende. Något liknande, men mindre krigiskt, handlar det om i rapporteringen av en flygolycka nära Los Angeles, där två plan kolliderat. Ett av problemen sägs vara vissa flygplans ökande hastigheter, vilket ”även i klart väder försvårar ögonkontakt i tid” (Arbetet 18 juni 1958, s. 5).

Att helt enkelt se något, vare sig det är människor eller ting, är temat även i en artikel om en trafikolycka (Arbetet 6 augusti 1956, s. 3). Där berättas det om en bilförare som plockat upp en handväska som trillat ner på golvet i bilen och därefter, när vederbörande vill ”återknyta ögonkontakten med körbanan” har körbanan tagit slut och istället står där ett träd. Föraren såg inte vägbanan i tid; vägbanan gav s.a.s. inte föraren information i tid. En liknande variant av ögonkontakt ges i nyheten i Göteborgstidningen den 22 april 1966, s. 12, där två ynglingar som gett sig ut i en liten båt ”förlorat ögonkontakt med land”. På samma tema tipsas en Saab-ägare om att flytta de yttre backspeglarna framåt på flyglarna eftersom ”Ögonkontakten med vägbanan blir bättre” (GT 14 september 1967, s. 8).

Ögonkontakt med skurkeriet

1961 berättas det i DN 9 maj 1961 på s. 3 att några tjuvjagande poliser får ögonkontakt med den flyende biltjuven, vad nu det innebär, mer än att parterna har råkat titta på varandra? På liknande sätt har en polis ögonkontakt med några flyende ynglingar som kört på en kvinna på ett övergångsställe (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 10 juni 1964, s. 22), och i en nyhet i Expressen den 18 februari 1968, s. 6, om poliser som förföljer en sportbil, har ”Polisbilarna […] ögonkontakt med sportbilen” (ett klockrent fall av metonymi, för övrigt).

Det finns för övrigt gott om nyheter där poliser har eller förlorar ögonkontakt med kanaljer, men jag tar inte upp samtliga här.

Ögonkontakt som socialt påverkansmedel

I tidningen Arbetet den 23 december 1963, s. 7, talas det om att det är ”genom ögonkontakt man kan få ett barn att le”. Den sociala ögonkontakten, alltså. På liknande sätt verkar det vara i ett reportage om en dirigent som talar om vikten av ögonkontakt i yrkesutövningen: ”Att dirigera en orkester är i så förbluffande grad en fråga om hypnos” (DN 13 mars 1966, s. 21). Här är vi snarast inne på den mer paranormala ögonkontakten.

1980-tal: trafikreglerande ögonkontakt

Det verkar vara någon gång kring övergången till 1980-tal som trafikens ögonkontakt får fäste i dagstidningarna. Här ett (något motsägelsefullt) exempel från en trafikfrågespalt i Göteborgsposten den 17 maj 1981 (del 2 s. 2):

Trafiken är i mycket ett samspel. Ögonkontakt kan hjälpa till att förhindra missförstånd. Även om du ser ett barn rakt i ögonen och är övertygad om att barnet sett dig så kanske barnet ändå cyklar ut rakt framför bilen.

Alltså: ögonkontakt kan (notera återigen det modala hjälpverbet för teoretisk möjlighet) funka, men det är inte helt klart hur den genomförs. Och barnet kanske ändå cyklar ut, så att …

Från historien mot dagens användning

Det är ganska svårt att se något historiskt jätteintressant med sammansättningen ögonkontakt, mer än att ordet används i ungefär lika varierande sammanhang som i dag. En koll i modern nyhetstext (1990-tal fram till i dag) i språkverktyget Korp ger vid handen att ögonkontakt i samtliga böjningsformer typiskt (enligt ett visst ordassociationsmått) kombineras med attribut inlett av prepositionen med. De fem mest typiska fraserna är

1. ögonkontakt med publik
2. ögonkontakt med förare
3. ögonkontakt med knappsatsen
4. ögonkontakt med bilist
5. ögonkontakt med barn.

Som synes handlar ögonkontakten bland annat om det en del känner igen från retorikundervisningen: att ha ögonkontakt med publik. Detta är eventuellt en annan sorts ögonkontakt än den som genomförs med förare, som i sin tur förmodligen är en annan ögonkontakt än den med barn.

Ögonkontakt uppvisar alltså även i dag varierande betydelser, eller, rättare sagt, förekommer i varierande språkliga sammanhang. Att ordet i sin grundbetydelse avser ‘kontakt med blicken‘ står väl klart, men hur och när blicken ska användas i olika sammanhang går inte riktigt att läsa sig till i ovanstående genomgång.

Ögonkontakten i trafiklitteraturen

Ordet ögonkontakt finner jag inte någonstans i trafikförordningar eller motsvarande under de 100+ år som gemensam nationell trafiklagstiftning har varit på plats. I den första ”trafikförordningen” från 1906 är det för övrigt viktigare att titta på hästar än människor, så att man inte kör om med sin automobil ”om djuret visar sig oroligt” (13 §). Men det står inte uttryckligen att man ska ha ögonkontakt med hästen.

Det förekommer emellertid ögonkontakt i uppmaningar i den nyare litteraturen riktad till bland annat körkortsaspiranter. Några nedslag utifrån vad som står i bokhyllan:

1900-talets mitt: fokus på lag och teknik

Vi finner ingen ögonkontakt i den tidiga trafikutbildningslitteraturen från mitten av 1900-talet (notera här att aktörer som STR startade förlag först 1948). Litteraturen är ofta mer tekniskt inriktad och i en del fall snarast en sammanställning av författningar, kombinerad med en detaljerad genomgång av bilens uppbyggnad och förbränningsmotorns arbetssätt – självklart med detaljrika sprängskisser över batterier, brytarmekanismer, differentialer, stig- och fallförgasare och sid- respektive toppventilsmotorer. Till kategorin kan KAK:s körkortsbok (Bonniers, 2 uppl. 1948) föras, liksom Vägen till körkortet (Sveriges Bilskolors Riksförbund [senare STR], 1949). Jfr även den tunnare och inte lika refererande Körkortsaspiranten (Sveriges Bilskolors Riksförbund, 1945).

Motormännens Körkortet. Instruktionsbok för sökande av körkort och trafikkort samt med moped- och traktoravsnitt (Ehlins-Folkbildningsförlaget, 1956) innehåller vid sidan av författningarna även fritt formulerade gyllene regler som ”Jag stannar och ser mig för innan jag kör in på huvudled […]” och ”Jag gör allt för att minska hetsen och öka vänligheten i trafiken” (s. 7), men ordet ögonkontakt kan jag inte finna någonstans.

Inte heller i de ofta ganska uppfordrade råd som riktar sig till de oskyddade trafikanterna förekommer ögonkontakt. Inte ens i den anmärkningsvärda lilla skriften Fint sätt på cykel utgiven av 1946 års trafiksäkerhetskampanj, men den förtjänar en bild ändå:

1900-talets senare del: friare formuleringar

Hopp till 1970-talet. Nu ser trafikläroböckerna annorlunda ut: författarens egna tolkningar och åsikter visar sig tydligare. Lagens formuleringar citeras eller refereras inte sällan utan källhänvisning, men större bitar av författningen degraderas till en plats i appendix.

Dåtidens motsvarighet och föregångare till Sveriges en gång mest sålda bok, Körkortsboken, nämligen Trafikkunskap (STR, 1969), förefaller inte innehålla någon ögonkontakt, inte heller i de relevanta avsnitt som handlar om kommunikation i trafiken (s. 93–95). Men i den uppdaterade Trafikkunskap (STR, 1972, s. 112) dyker följande upp under rubriken ”Informera! Visa din avsikt: Tala bilspråk!”:

Tala om vad du tänker göra genom att

• enligt gällande regler använda bilens tekniska hjälpmedel […]

• utforma ditt körsätt så att det blir målinriktat […]

• Komplettera med gester! Håll ögonkontakt!

Har var det raka och tydliga besked. Men är beskeden användbara? Oklart, för det beskrivs inte vad ögonkontakt innebär i sammanhanget. Den ska kompletteras med gester, verkar det som.

Hur som helst har man nu fått upp ögonen (!) för ordet, så det dyker snart upp igen, till exempel i den nu uppdaterade Trafikkunskap (STR, 1975 [tryckt 1977], s. 102) under rubriken ”Uppmärksamhet”:

Du kan få bra ledning genom att studera andra trafikanter:

• Fotgängare som i lugn och ro korsar tvärgatan tyder på att ingen trafik just nu kommer från det hållet.

• Framhjulens vridning på mötande bil talar om för dig vad föraren har för avsikt.

• Ögonkontakt med andra trafikanter underlättar samspelet.

Här kompletteras ögonkontakt med ett annat populärt ord, i bestämd form dessutom: samspelet.

I Trafikkunskap av 1983 års modell (3:e uppl.) finner jag intressant nog inte längre någon ögonkontakt. Det talas istället om att föraren ska ”uppmärksamma andra trafikanter” (s. 25) och ”hålla blicken rörlig” (s. 36). Att hålla blicken rörlig står förvisso närmast i motsats till att hålla fast ögonkontakt, så möjligen är det ett medvetet val att plocka bort ögonkontakten för att undvika självmotsägelse.

Större tidsligt hopp igen, till Trafikkunskaps efterföljare, Körkortsboken (15:e uppl., STR 1997). Här har man inte glömt ögonkontakten, utan spekulerar till och med i kapitlet om väjningsplikt om att en ”trolig orsak” till korsningsolyckor är denna: ”Föraren söker inte ögonkontakt”.

I 15:e uppl. av Du och jag i trafiken. Lärobok i trafikkunskap (Trafikläromedel AB, TRU, 1999 [TRU fusionerades med STR Media 2002]) har ögonkontakt minst sagt fått en framskjuten plats: här har ordet till och med inkluderats i registret (s. 344). Man kan läsa följande i en inforuta i avsnittet ”Väjningsplikt (lämna företräde)” på s. 135 om hur man ska bete sig i en korsning:

Sök ögonkontakt med övriga trafikanter i korsningen. Då förstår ni varandras avsikter bättre. Av denna anledning är det förbjudet att använda solfilm i framrutan och i de främre sidorutorna.

Om man bortser från påståendet om solfilm (TSFS 2013:63 31 kap. 10 § anger numera bara att ”Ruta i bil ska i förarens siktfält ha en ljusgenomsläpplighet både framåt och åt båda sidorna på minst 70 procent”, och det syns rätt tydligt att många nyare bilar i dag har tonade framrutor som standard)¹ så handlar ögonkontakten här om att på något sätt kunna avläsa vad andra ska ta sig för i trafiken.

Man tillägger på s. 285 i kapitlet ”Kvalificerad stadskörning” att det handlar om att underlätta samarbetet:

Håll ögonkontakt! Det är både lättare och säkrare att klara olika situationer i samförstånd med de andra trafikanterna och ögonkontakt gör samarbetet mycket lättare.

Nu har ögonkontakt fått ett rejält fäste i litteraturen. Se till exempel 17:e upplagan av samma boktitel (STR 2009, s. 30):

Sök ögonkontakt! Genom ögonkontakt kan du visa avsikter och förstå vad andra tänker göra. Missförstånden mellan dig och andra trafikanter blir färre.

Det handlar alltså om att på något sätt visa vad jag tänker göra och avläsa vad andra tänker göra i trafiken. En specificering ges på s. 31:

Det är också viktigt att du lär dig tolka andra trafikanters avsikter genom ögonkontakt. Genom att titta direkt på din medtrafikant kan du lättare förstå vad han tänker göra och visa honom dina egna avsikter.

Det finns en del språkligt intressanta saker: den ena har inte med ämnet för dagen att göra, utan avser användningen av han som könsneutralt pronomen som sannerligen sjöng på sista versen år 2009. I senare upplagor kompletterades han med hon, och i 34:e utgåvan (STR 2021) står det han eller hon stället (inte hen, dock). Den därmed uppkomna pluralreferensen gör att förekomsten av det följande objektet honom undertryckts, förmodligen för att undvika att göra texten alltför trögläst:

Det är också viktigt att du lär dig tolka andra trafikanters avsikter genom ögonkontakt. Genom att titta direkt på din medtrafikant kan du lättare förstå vad han eller hon tänker göra och visa [-] dina egna avsikter.

Nåväl, det andra intressanta fenomenet är, som noterats tidigare, användningen av kan, som signalerar att det genom ögonkontakt finns en teoretisk möjlighet att visa vad man tänker göra och förstå vad medtrafikanten tänker göra, men just bara att det finns en möjlighet.

Innehållsligt kan det konstateras att det framstår som viktigt att lära sig tolka (eller åtminstone vara medveten om möjligheten att tolka) andra trafikanters avsikter. Men det anges såvitt jag kan se ingenstans hur man ska genomföra tolkningen.

Sammantaget

Ögonkontakten är en central komponent i mänsklig samvaro. Som vi har sett kan kontakten, enligt vad som påstås, minska risken för olyckor i trafiken. Men vi har också sett att ögonkontakt verkar ha lett till ett par allvarliga olyckor.

Som ofta är fallet med ord i levande naturliga språk, är sammansättningen ögonkontakt inte entydig och självförklarande, trots sin enkla bildning. Inte heller i trafiksammanhang: ordet tillhör som synes bilspråket (Trafikkunskap, STR 1972, s. 112), men frågan är om ens bilisten fullt ut vet vad det betyder. Det används på många olika sätt, men verkar, till exempel i Trafikkunskap från 1983, användas i uppmaningar om att på något sätt helt enkelt uppmärksamma andra trafikanter. Ögonkontakt framstår då som en pedagogisk omskrivning för uppmärksammandet: man måste ju titta på personen(s fordon) för att se att det är där. Man skulle kunnat omformulera det som att man måste ”titta på trafikanten/fordonet för att säkerställa att det sitter en vaken människa bakom ratten och försöka utröna om människan verkar uppfatta din närvaro”, men kanske är ögonkontakt enklare att hantera.

Men hjälp av ögonkontakten kan trafikanterna hur som helst ”förstå varandras avsikter”. Men det framgår alltså inte hur allt detta genomförs, utan man synes hänvisa till en allmänmänsklig intuition. Ett problem här är väl att det inte verkar som om människor delar fallenheten för ögonkontakt.

Ett annat problem: Är ögonkontakten ett tillförlitligt tecken i trafiken? Borde man kanske enbart förlita sig på mer entydiga och kodifierade teckensystem såsom ljussignaler, placering och utsträckta armar? Är blinkers bättre än blickar, fyndigt uttryckt?

Som trafikförordningen 3 kap. 65 § uttrycker det: ”Tecken skall ges i god tid innan den avsedda manövern genomförs och vara väl synligt och otvetydigt”.

Not

1. Sammansättningen verkar alltså framför allt börja användas i trafikläroböcker under det tidiga 1970-talet. Detta var en tid då vagnarna, till exempel Volvo Amazon och Saab 96, saknade originalmonterad toning, och det var en tid då Biltema knappast hade solfilm i sitt sortiment (det hade de inte i slutet av 1960-talet i alla fall). Kanske var det lättare att se in genom dessa bilars otonade rutor så att det i allmänhet gick att titta på förarna? ↩︎