Ordet fil (ofta som led i sammansättningar som körfil, filbana etc.), från franskans file ‘rad, räcka, led’, var det ord som användes för det som sedan 1970-talet närmast uteslutande kallas körfält i trafiklitteratur och trafikförfattningar. Det kallas fortfarande fil i allmänspråket (se till exempel fil 1 i SO: ‘<numera ej i fackmässiga sammanhang, ersatt av ”körfält”> enkelriktad, vanligen markerad, del av bred körbana’). Exempelvis används körfil i Teknisk Tidskrift från 1934, sidan 362, i en notis om den då nyssbyggda Tranebergsbron:
Gatan har en bredd av 19 m och är uppdelad i en 12 m
bred körbana för fyra körfiler, två cykelbanor om
vardera 1,25 m bredd och två gångbanor med bredderna 2,5
resp. 2 m.
Sammansättningen körfil används okså i 1951 års vägtrafikförordning (45 §, 5 mom.):
Där före vägkorsning fordonstrafik i samma färdriktning framgår i två eller flera jämsides löpande körfiler, skall förare av fordon i god tid intaga den körfil, som med hänsyn till avsedd körriktning är lämplig.
Bruket avspeglas i trafikläroböckerna, till exempel i STR:s Trafikkunskap (18:e upplagan, 1969, sidan 193), där båda orden används:
Om trafiken före eller i vägkorsning går fram i körfiler betraktas varje filbana (körfält) ur omkörningssynpunkt som en särskild körbana
I självaste Högertrafikkommissionens informationstrycksak inför Dagen H 1967, Högertrafik. En handledning från Statens högertrafikkommission, talas det på sidan 13 om fil, vid sidan av körfält (min fetstil):
Där det finns särskild körfältsmarkering (filmarkering) med heldragen vit linje, exempelvis före en korsning, är det förbjudet att byta fil eller att köra så att fordonet överskrider markeringen.
Då: fil i fackspråket, nu: körfält i fackspråket och fil i allmänspråket, som det verkar.
Ord och bil 