Inom järnvägstrafiken är den relativt transparenta sammansättningen trafikplats ett väl inarbetat ord med bestämda betydelser. Det finns i dag inte mindre än ungefär 2 000 trafikplatser med unika namn och förkortningar (till exempel trafikplatsen Stockholms central med signaturen/förkortningen Cst). Trafikplatserna innefattar bland annat hållplatser, stationer, ställverksområden och bangårdsområden.
Trafikplats användes redan i järnvägens barndom för hållplatser, även i allmänspråket, bland annat i rapporteringen från den nyligen anlagda jernbanan i Berlin 1873:
Jernvägstunnelns krön skall ligga blott några få fot lägre än slussarnes flodhöjd, hvarigenom man tror sig kunna vinna den fördelen, att såsom nedgång till de underjordiska stationerna ändamålsenligt anlagda trappor kunna begagnas. Endast på de förnämsta trafikplatserna skall ned- och uppfärden erfordra konstrikare anläggningar.
(Aftonbladet 17 februari 1873, s. 3, min fetstil)
En liknande användning finner vi om Stockholms centralstation, här liknad vid helvetets portar:
Den förnyade Centralstation.
(Dagens Nyheter 9 december 1904, s. 1, min fetstil)
”I, som träden härin, lämnen hoppet bakom eder” — en lämplig inskription för vår svenska metropols förnämsta trafikplats.
Ovannämnda användning, i det närmaste synonym med dagens järnvägsstation, gled dock annars, som det verkar, ur bruk framåt 1900-talet (i SAOB, i artikeln om trafikplats från 2006, sägs också denna användning gälla ”i synnerhet om äldre förhållanden”).
Vid rapportering om järnvägsangelägenheter används annars trafikplats främst om ungefär samma lokaler som dagens trafikplatser (som fortfarande kan vara hållplatser), till exempel vid rapporteringen från invigningen av järnvägen mellan Kalmar och Emmaboda 1874:
När man kommit till den s. k. Emmaboda station å Karlskrona–Vexiö-banan, hvilken station är gemensam för båda banorna, utgrenar sig Kalmarvägen, övergår ej långt derifrån Lyckebyån, löper genom Vissefjerda socken, går medelst bankutfyllning öfver en vik af Alsjön och derifrån i rak sträckning till ungefär 1/2 mils längd inåt Madesjö utmed Skär- och Örsjöarne till Örsjö station, hvarifrån den förbi Madesjö kyrka framgår till den vigtiga trafikplatsen Nybro köping, der station är förlagd och der man hoppas kunna anknyta en nordvestlig bana, som skulle upptaga skogs- och brukstransporterna från och till Uppvidinge härad.
(Stockholms Dagblad 10 augusti 1874, s. 2, min fetstil)
Från mitten av 1910-talet och ett antal år framöver synes trafikplats i den någorlunda moderna (spår- och) järnvägsbetydelsen vara klart dominerande i dagspressen, bland annat i de många nyheter om hur dåvarande Järnvägsstyrelsen på olika banor nedgraderade lägre klassade stationer till trafikplatser och tvärtom.
Vägens trafikplats
Ordet trafikplats, transparent som det är, används parallellt med andra, generellare, betydelser. I Östgöta Correspondenten från den 8 december 1860 (s. 3) används ordet fortfarande i den gamla betydelsen ’plats där folk samlas för köpenskap’:
Så länge städerna, landsorternas egentliga trafikplatser, gifva de mest inbjudande tillfällen vid marknader, torgdagar o.s.v. för de inkommande landtboarne till rusgifvande förströelser, underhålla förljaktligen städerna landtboernas eljest aftagande böjelse derför, samt motverka författningarnes sedliga afsigt.
Betydelsen ’vägkorsning’ antyds dock inte förrän framåt slutet av 1800-talet, exempelvis i en genomgång av Norrköpings nya stadsplan:
Korsningen mellan Drottninggatan och de båda olika riktningarna af promenaden har utbildats till en öppen trafikplats. I dess midt, i de tre trafikledernas här sammanträffande axellinier, upplägges en med träd planterad kulle, hvars krön kan utgöras af ett monument eller en paviljong. Kullen utgör på en gång en tillflyktsort för fotgängare, hvilka
(Norrköpings Tidningar 24 november 1899, s. 2, min fetstil)
här få en öfverblick af den lifliga omgifningen samt en hvilopunkt för ögat, sedd såväl från Drottninggatan som från promenaden.
Efter 1900-skiftet blir betydelsen av vägkorsning (i samma plan) mer framträdande, till exempel i rapporteringen om förändringarna i Landskronas stadsplan 1902:
Vagnmansgatan […] bildar S. Olofsgatans förbindelse med stadens hufvud-trafikled i norr och söder: Norra Infartsgatan och har dessutom erhållit en fortsättning vesterut från sistnämnda gata, genom en mellan Albanofolkskolan och yllefabriken framdragen gata, hvilken med några variationer förer till en i södra hörnet af exercisfältet projekterad trafikplats eller knytpunkt af vägar […].
(Korrespondenten, Landskrona Tidning, 24 maj 1902, s. 2, min fetstil)
På 1940-talet kommer betydelsen av ’prominent (plan)korsning i väg’, ’trafikknut’, på bred front (som används än i dag, till exempel om Tegelbacken i Stockholm), nu även omfattande ett slags cirkulationstrafik – kring en inte alltid cirkulär rondell – lik den i dagens cirkulationsplatser (prominenta trafikplatser inkluderade trafiken runt dagens Sergelfontän och Hyde Park Corner, men även Göteborgs Svingeln kunde vid tiden omtalas som trafikplats). I Dagens Nyheter den 22 februari 1941 (s. 4) rapporteras det till exempel om ”en större trafikplats enligt cirkulationssystemet”. Olika trafikslag, både väg- och spårbundna, inklusive droskor, kunde gärna samlas på/i trafikplatsen. I Aftonbladet 20 augusti 1952 (s. 6) nämns Hornsplan (Hornstull) och Fridhemsplan som trafikplatser. Dagens Nyheter från den 20 augusti 1954 (s. 4) fyller på med Sankt Eriksplan som trafikplats, medan Aftonbladet den 14 november 1956 (s. 27) anför att ”Riddarhustorget är en farlig trafikplats för 73:ans buss”.
På 1950-talet närmar sig betydelsen dagens trafikplats (för vägtrafik) än mer, i det att trafikplatsen nu innefattar planskildhet. Expressen talar till exempel den 24 augusti 1954 (s. 13) om ”fem stora trafikplatser med viadukter”. Dagens Nyheter tar den 29 augusti 1957 (s. 11) också upp ”trafikplatser i planskilda korsningar efter tyskt Autobahnmönster”.
Mot
Den 13 maj 1958 publiceras understreckaren ”Tankar vid en korsväg” (Svenska Dagbladet, s. 19) av Ture Johannisson, av en av de aderton och professor i nordiska språk i Göteborg (och för övrigt en av dem som framgångsrikt argumenterade för att engelskans plastic skulle återges som plast i svenskan; se SvD från 23 januari 1948, s. 9). Texten behandlar ett fenomen som har aktualiserats av bygget av den nya motorvägen mellan Göteborg och Kungälv, en del av Rikstvåan (senare E6), som öppnades senare samma år. Det handlar om benämningen på en typ av motorvägskorsning i flera plan (en motorväg ska ju vara fri från korsningar i samma plan):
Den nämnda motorvägen korsas på några ställen av andra vägar. Korsningen sker i skilda plan; från den ena vägen kan man köra in på den andra. Vad skall en sådan korsning kallas?
Göteborgs gatukontor hade redan efterfrågat ord för nämnda lokaler, fem till antalet, av Göteborgs gatunamnsberedning. I Stockholm hade man kommit längre i namngivningen och börjat kalla platserna för trafikplatser, vilket inte ansågs oproblematiskt:
Uttrycket trafikplats är emellertid alldeles för obestämt för detta begrepp. Det bör lämpligen användas som gemensam beteckning för alla lokaler som har med trafikförhållanden att göra. En rundkörningsplats är ju också en trafikplats, för att nu ta bara ett exempel.
Och detta har skribenten såklart rätt i: trafikplats användes också just på detta allmänna sätt under såväl slutet av 1800-talet som första halvan av 1900-talet, dvs. som ”gemensam beteckning för alla lokaler som har med trafikförhållanden att göra”, bland annat för cirkulationsplatser. Plus, såklart, inom järnvägen för särskilda platser.
Ture Johannisson, som har som syfte att föreslå ett ord både för mannen på vägen (dvs. allmänheten) och för vägmannen (dvs. fackmannen), går igenom förefintliga ord för vägkorsningar (vägmöte, vägskäl, vägskillnad, vägkorsning och korsväg) och finner att samtliga självklart avser korsningar i samma plan.
Av nämnda ord befinns vägmöte vara det bästa, samtidigt som det är flertydigt mellan ’vägkorsning’, ’möte med fordon’ och ’möte i vägfrågor’. Valet faller ändå på ord för möte, närmare bestämt på möte:s grundord, mot, som i fornsvenskan kunde användas i sammanhang som få ett mot med någon (jämför också med ortnamnet Motala och substantiv som ledamot, med ursprungsbetydelsen ’möte mellan [skelett]leder’, där leden senare fick betydelsen ’lem’; jämför med medlem).
Via önskan om att ta vara på gamla goda ord, landar Johannisson i att
De gamla nordiska substantiven mot och vägmot förtjänar att väckas ur sin törnrosasömn och komma till heders igen, helt enkelt därför att de just nu behövs. Den annars vanliga utvägen, att låna från ett främmande språk, står här veterligen icke till buds.
Törnrosasömnen varade enligt uppgift i radioprogrammet Språket (8 juni 2020, 12:00) från ungefär 1874, då senaste belägget (gatumot) registreras, innan mot lanseras 1958. Inte så värst länge, ändå.
Mot används sedan i Göteborgsområdet (till exempel trafikplats 73, Ullevimotet) och däromkring, bland annat i Uddevallatrakten (till exempel Bratterödsmotet) och i Boråstrakten (till exempel trafikplats 86, Annelundsmotet och trafikplats 93, Ulricehamnsmotet).
Men det finns mot på andra ställen (vilket också kort nämns i en radiointervju här). Vi har till exempel trafikplats 99, Bälingemotet, norr om Alingsås. Moten sträcker sig också upp mot norska gränsen, där trafikplats 114, Nordbymotet, möter dem som passerat Svinesundsbron på väg söderut, och sedan är det mot ända till, och med, Göteborg.
Inte nog med det. På motortrafikleden E18 Ö i Värmland passeras Valnäsmotet, och, efter övergången till motorväg, Segmomotet. Motorvägen upphör och övergår i 2+1 i samband med att Liljedalsmotet passeras. Sedan har vi Björkåsmotet, och på mötesfri standardväg, Sörmomotet och Skutbergsmotet. När vägen åter övergår i motortrafikled passerar vi Bergviksmotet, och när det blir motorväg passeras Hultsbergsmotet, Våxnäsmotet, Klaramotet, Älvmotet, Rudsmotet, Bergmotet, Kroppkärrsmotet, Universitetsmotet, Alstersmotet och Skattkärrsmotet. Åter motortrafikled, och vi kör förbi Spångamotet och Väsemotet. På oklassad väg passeras Mariebergsmotet, och efter att den övergått i motortrafikled passeras Solbackemotet och Övre Kvarnmotet. Moten är slut, och vi kommer till Trafikplats Linnebäck.
Dessutom: på E18 Ö i Västeråsområdet, efter bland annat Trafikplats Västjädra, passeras Skälbymotet (trafikplats 129), Bäckbymotet (trafikplats 130), Vallbymotet (trafikplats 131), Rocklundamotet (trafikplats 132), Skallbergsmotet (trafikplats 133), Emausmotet (trafikplats 134), Korsängsmotet (trafikplats 135), Folkparksmotet (trafikplats 136), Talltorpsmotet (trafikplats 137). Efter ett hopp över den namnlösa trafikplats 138 som saknar avfart kommer vi till Hällamotet (trafikplats 139), Anundshögsmotet (trafikplats 139.2). Efter kontrollplatsen Kontrollplats(!) kommer vi till Trafikplats Nykvarn och därefter är det trafikplats som gäller.
Och vad händer på E4 norr om Uppsala? Jo, där pockar Fullerömotet (trafikplats 189) på uppmärksamhet. Sedan Forsamotet (trafikplats 190).
Till och med en helt vanlig korsning i samma plan visar sig kunna kallas mot, till exempel Skiljebomotet i Västerås, närmare bestämt korsningen Stockholmsvägen – Österleden).
Officiellt trafikplats
Trafikplatser anges inom vägtrafiken med platsmärke F10.
I den mån F10 nu alls dyker upp; ofta används bara ett trafikplatsnummer, till exempel E6/E20 söder om Göteborg/Mölndal (närmare bestämt söder om Lindomemotet). Även om anordningen saknar definition i lag/förordning om vägtrafikdefinitioner, synes trafikplats också vara den officiella termen. Det finns ett gult vägmärke, F27, med namnet ”Trafikplatsnummer”, och detta används för att utmärka avfarter vid just trafikplatser.
I Trafikverkets anvisningar (TDOK 2013:0656, s. 35) anges också att utmärkning kan göras med F10, och
Märket innehåller då ordet ”TRAFIKPLATS” och namnet på trafikplatsen. Namnet på trafikplatsen anges med den textstorlek som gäller för den vägtyp och plats där märket är uppsatt och ordet TRAFIKPLATS i en textstorlek mindre. Alternativt kan trafikplatsen benämnas XXMOTET. I det fallet ska inte ordet TRAFIKPLATS användas.
Lokaliseringsmärke F27: Trafikplatsnummer 75 [4]
Notera att trafikplats och mot korsas friskt även inom fackspråket. Exempelvis indikeras anläggningen av Anundshögsmotet, trafikplats 139.2 (se ovan), i Trafikverkets åtgärdsvalsstudie för bland annat E18 (rapport 2013:184), med meddelandet ”I samband med projektet E18 öster om Västerås kommer ett trafikmot att anläggas vid Anundshög” (s. 19, min fetstil). I den aktuella rapporten används inte mindre än 40 trafikmot, medan antalet trafikplats endast är 26. Det enkla substantivet mot används 17 gånger (inklusive böjningsformer). Det sista är nog inte sagt i frågan.
Noter
[1] Railroad signal and sign with the letters Lp for Linköping by Skvattram (CC-BY-SA-3.0)
[2] E1. Motorväg by Transportstyrelsen (Public domain)
[3] Platsmärke F10, vit bakgrund (Privat bild)
Ord och bil 
