Hålla hastigheten eller hastighetsbegränsningen?

Ord, särskilt gamla ord, hinner ofta utveckla flera olika betydelser genom åren, och detta fenomen är nog en delförklaring till en anmärkningsvärd uppfattning bland många trafikanter, nämligen att förare ska ”följa trafikrytmen” och bidra till ”flyt” i trafiken genom att hålla hastigheten i betydelsen ‘köra (åtminstone) lika fort som vägsträckans högsta tillåtna hastighet’, där den högsta tillåtna hastigheten av vissa till och med kan kallas ”gällande hastighet”. Tänk bara på uttalanden som att man ”måste komma upp i skyltad hastighet” m.m., annars är det något som är … konstigt.

(Talet om ”trafikrytm” verkar för övrigt bygga på tanken att trafiken är ett slags dans- eller musikstycke. En symfoni komponerad av ljudande signalhorn och skrikande bromsar, där bilförarna (för det verkar uteslutande gälla bilförarna) hackar sig fram i någon form av ordnad takt? Eller dansar bilisterna en dans där alla följer samma taktslag? Att eftersträva ”rytm” i trafiken verkar nästan absurt: trafik handlar väl snarast om att skaffa sig beredskap att hantera såväl förutsägbara som oförutsägbara situationer. Inte handlar det väl om att följa någon slags fast takt?)

Resonemanget, som också diskuteras i insändaren ”Ska plattan i mattan?” i Norran den 25 juli 2015, är ungefär detta: om det till exempel står ”90” på ett vägmärke för hastighetsbegränsning, så är det en rekommenderad, ungefärlig hastighet för vägsträckan. Föraren ska då köra i (åtminstone) 90 kilometer i timmen för att inte störa trafikrytmen. Trafikrytmen bestäms av de andra förarna, som ju inte sällan ligger sådär 10–20 kilometer i timmen över gränsen.

Rimligt? Inte direkt, men kanske beror resonemanget på hålla:s olika betydelser.

Verbet hålla

Många tänker väl på hålla i den konkreta betydelsen ‘greppa’, men det mycket gamla verbet har utvecklat många fler betydelsenyanser. Det finns många etablerade uttryck med en överförd betydelse av hålla, till exempel hålla balansen, hålla kursen och hålla ställningarna. I samtliga fall kan man säga att användningen här motsvaras av verbet hålla:s huvudbetydelse 2 i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien: ‘sätta in krafter på att bevara (i visst läge el. till­stånd)’. Här finner vi också verbet hålla i den här aktuella, inte ovanliga, tolkningen av frasen hålla hastigheten: ‘bevara hastigheten’.

Men man har inte alltid uttryckt sig på detta vis och med denna betydelse, och man uttrycker sig inte nödvändigtvis såhär i dag heller. Mer om detta nedan.

 

Hålla + en modifiering av hastigheten

Under en stor del av 1900-talet talade man i dagspressen om att hålla hastigheten, men man tillade ofta bestämningar i form av sättsadverbial och predikativ (mina understrykningar i exempel):

hålla hastigheten inom begränsningen (Expressen 3 januari 1956, s. 16)

hålla hastigheten inom lagstadgad gräns (SvD 27 april 1924, s. 17)

hålla hastigheten jämn (SvD 5 augusti 1922, s. 10)

hålla hastigheten nere (Hudiksvallstidningen 16 februari 1946, s. 6)

hålla hastigheten under nittio kilometer i timmen (Sölvesborgstidningen 24 december 1960, s. 8)

Här gäller det alltså inte att ‘hålla hastigheten uppe’, utan fokus är på att bevara en viss egenskap hos hastigheten (till exempel jämn) eller att bevara, så att säga, gränsen för hastigheten (till exempel under nittio kilometer i timmen).

 

Hålla hastighetsbegränsningen

En betydelse som närmar sig verbet hålla:s huvudbetydelse 5 i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien finner vi främst framåt 1950-talet, och även här står verbet utan någon bestämning utöver objektet hastigheten. Det handlar då snarast om att ‘handla i enlighet med [till exempel reglerna, min anmärkning]’ (ett exempel är hålla tiden). I detta sammanhang kan vi tala om att ‘inte överskrida högsta tillåtna hastighet’.

Ett exempel, här om trafikkulturen på amerikanska highways:

Man följer alla trafikförordningar på ett för oss nordbor obekant sätt. Man håller hastigheten och blir sällan omkörd. Är det rött ljus vid en tom gatukorsning så står man och väntar på det gröna. (Trelleborgstidningen 1 oktober 1952, s. 6)

Ett annat exempel:

Vad har alla bilar på Londongatan att göra? De kan ju inte ens hålla hastigheten utan hamnar i min trädgård […]. (GT 13 juli 1968, s. 3)

Ett exempel till, här i form av ett tips inför midsommartrafiken 1978:

Som vanligt gäller att hålla hastigheten på vägen och att ha en smula tålamod. (GP 23 juni 1978, s. 9)

Och här är ytterligare ett exempel:

Första gången herr Andersson åkte dit för fortkörning var på sextiotalet. Nästa gång inträffade det i september 1978.
– Efter det var jag naturligtvis otroligt noggrann med att hålla hastigheten, berättar herr Andersson […]. (SvD 20 juni 1980, s. 4)

 

Bevara hastigheten

Att hålla hastigheten utan några bestämningar i form av adverbial eller predikativ har från början ofta inneburit att bevara hastigheten hög i tävlingssyfte, till exempel inom travsporten …

Tullipan, som står 20 meter före Nyanz, har hittills inte orkat hålla hastigheten distansen ut, vilket torde bero på en tillfällig munåkomma (SvD 21 februari 1926, s. 14)

… eller inom bilsporten, till exempel i KAK-bilisternas stora vintertävling:

De erfarenheter förarna gjort under sina träningsfärder utmed banan, tyda på att tävlingen i år blir mera krävande än någonsin, och blir det inte omslag i vädret torde det nästan bli omöjligt för de flesta att hålla den stipulerade genomsnittshastigheten, som för A-klasserna uppgår till 50 km. på en del sträckor. (DN 10 februari 1928, s. 14)

Det har även använts i andra typer av tävlingssammanhang:

När det stora färglabben kopierar dina bilder sker detta automatisk[t], de manuella ingreppen är få. För att kunna hålla hastigheten i produktionen måste man ha en ”slarvmarginal” […]. (Expressen 11 juni 1989, del 3 s. 30)

Användningen motsvarar som synes den hos hålla i trafikuttrycket hålla avståndet (till exempel till framförvarande bil).

Sedermera har uttrycket alltså även kommit att användas för att ‘bevara hastigheten’ utanför tävlingssammanhang, och en hel del av fallen ser vi under 2000-talet. Exempel från en kolumn:

Polisen borde ta fartsyndare som inte håller hastigheten utan kör för SAKTA! (Aftonbladet 23 oktober 2007, s. 24)

Ovannämnda användning av hålla hastigheten skulle matcha betydelsen av påbudsmärke 112, ”Påbjuden minimihastighet”, i Kungl. Maj:ts kungörelse om vägmärken m. m. (SFS 1966:270), som trädde i kraft i samband med högertrafikomläggningen 1967 och som innebar att förare inte fick framföra fordon med en lägre hastighet än angivet på skylten (mer info finns i SOU 1965:33). Märket, med vit text på blå botten, utrangerades dock redan till 1978 års vägmärkesförordning, och i Sverige är det mig veterligt inte aktuellt att återinföra det. Däremot verkar det användas i bland annat i Republiken Mauritius.

Det finns faktiskt enstaka platser i Sverige där det av särskilda skäl rekommenderas att man kör i en viss lägsta hastighet. Ett exempel är E10 mellan Abisko och Björkliden, där trafikanter rekommenderas att om möjligt köra i minst 60 kilometer i timmen på grund av lavinfaran. Vägen är för övrigt hastighetsbegränsad till 90 kilometer i timmen, så det är såklart inte orimligt att anta att vissa kör i ungefär 60 kilometer i timmen på sträckan (annars hade man knappast haft anledning att rekommendera just 60 kilometer i timmen som minimihastighet):

Håll hastighetsbegränsningen

Frasen hålla hastigheten används på mycket olika sätt, men det kan konstateras att verbet hålla:s huvudbetydelse 5 i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien är den som ligger närmast regelboken. Grundregeln är nämligen bland annat denna, som står att finna i Trafikförordningen (TrF) 2 kap. 1 §:

För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna.

Förutom denna grundbestämmelse tillsammans med bestämmelser om att inte hindra eller störa annan trafik, gäller såväl enligt körkortsböcker som enligt TrF 3 kap. 14 och 15 §§ att hastigheten ska ”anpassas till vad trafiksäkerheten kräver”, och hänsyn ska då tas till bland annat fordonets skick och belastning, vägens skick och väderleken. Tanken är att föraren ska kunna behålla kontrollen över fordonet och kunna stanna framför alla hinder vid vägen som går att förutse.

Den enda hastighet som ska ”hållas” enligt TrF är en ”tillräckligt låg” hastighet, bland annat inom tättbebyggt område, där korsande fordonstrafik kan förekomma, i skarpa kurvor, vid backkrön, vid möte på smala vägar, vid halt väglag och vid smutsigt väglag där det finns risk för att någon annan trafikant utsätts för smutsstänk.

Det skulle i princip kunna räcka med ovannämnda typ av generella bestämmelser, och det gjorde det också under de perioder i Sverige, bland annat på 1930-talet, när det var mer eller mindre ”fri fart” för personautomobiler. I praktiken var farten nämligen inte alls fri, utan skulle även då anpassas till vad trafiksäkerheten krävde. Nedan ges utdrag ur vägtrafikstadgan från 1936 (SFS 1936:562, 7 kap. 24 §):

Vid framförande av automobil skall hastigheten städse anpassas efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder.

Till denna författning gavs också ut körskolelitteratur med ytterligare påpekanden angående hastigheten, till exempel verket med den uttömmande titeln Utdrag ur gällande föreskrifter angående automobiltrafik samt några synpunkter i fråga om alkohol och trafiksäkerhet jämte allmänna körregler och erinringar för förare av motorfordon i privat och yrkesmässig trafik (Bratt 1939, s. 10):

Under senare tid (särskilt sedan högertrafikomläggningen 1967) har man uppenbarligen funnit att trafiksäkerhetsomdömet hos biltrafiken har sviktat, så för att guida trafikanterna gäller nu också att man inte får köra fortare än vad som anges på förbudsmärket för högsta tillåtna hastighet eller, om förbudsmärket saknas, att man inte får överskrida bashastigheten 70 kilometer i timmen utanför tättbebyggt område (50 kilometer i timmen inom tättbebyggt område).

Hastighetsguidningen måste fortsatt sättas i relation till de mer grundläggande reglerna om hastighet. Även om vägens hastighetsbegränsning anger en hastighet under ideala trafikförhållanden, inser nog de flesta det olämpliga, och olagliga (om hastigheten inte är anpassad till ”vad trafiksäkerheten kräver”), i att till varje pris köra i 70 kilometer i timmen på någon av alla de oskyltade smala grusvägar som finns ute i landet där bashastigheten 70 kilometer i timmen gäller, även under i övrigt ideala förhållanden:

Minst lika olämpligt torde det vara att i exempelvis halt väglag upprätthålla 120 kilometer i timmen på en motorvägsavfart som innehåller en skarp kurva. Detta trots att primärvägens hastighetsbegränsning, om inget annat meddelas, kan gälla hela avfartssträckan fram till sekundärvägsanslutningen. Se till exempel nedan:

På liknande sätt är det på en oskyltad gata inne i en stad: trafiksäker körning i en komplex och tät miljö med olika trafikantslag och med övergångsställen, cykelfartsgator, buss- och spårvagnshållplatser kan inte självklart upprätthållas med en konstant hastighet om 50 kilometer i timmen.

Man önskar ibland att 1923 års klargörande skrivningar i dåvarande motorfordonsförordning (18 §), som underströk att hastighetsgränsen enbart gällde under ideala förhållanden, fick sin renässans i dagens trafikförordning:

den […] högsta tillåtna hastigheten […] må användas allenast när körbanan är bred och utsikten fri samt trafiken i övrigt lätt att överskåda och bedöma

[…]

den […] angivna, högsta tillåtna hastigheten må komma till användning allenast vid full dager och å torr, hård och jämn väg, invid vilken byggnad, mur, plank, häck eller annat skymmande föremål icke finnes, samt då föraren kan överskåda minst 200 meter av den närmast framförliggande vägsträckan ävensom erforderliga delar av de vägar, som ansluta sig till nämnda vägsträcka, och ej heller eljest någon omständighet föreligger, som kan betinga en lägre hastighet

Att ”hålla hastigheten” i många fall har glidit över i betydelsen ‘köra (åtminstone) lika fort som vägsträckans högsta tillåtna hastighet’ är förståeligt, men det är också en aning anmärkningsvärt i ljuset av vi sällan har problem att tolka betydelserna hos andra förbudsmärken som anger måttsbegränsningar. Ett exempel är C19, Minsta avstånd, med texten ”50 m”. Detta märke innebär som bekant inte att man ska hålla det exakta avståndet 50 meter och kanske lite till, utan att man inte får ha kortare avstånd till framförvarande (motordrivna) fordon än 50 meter. Eller ta förbudsmärke C20, Begränsad bruttovikt på fordon, med texten ”12 t”. Detta, förstår nog alla, är inte en anvisning om att se till att fordonet väger exakt 12 ton brutto och gärna lite till, utan det betyder att högsta tillåtna bruttovikt på vägsträckan är 12 ton.

Får man alltså köra långsammare än högsta tillåtna hastighet? Ja (självklart, eftersom omständigheterna som sagt kan kräva det), så länge det inte går farligt långsamt. Den enda hastighetsgräns som finns nedåt är att man inte ”utan giltigt skäl” får köra med ”överdrivet låg hastighet” – alltså en närmast farlig hastighet. Kör alltså inte utan giltigt skäl i till exempel 5 kilometer i timmen på 40-väg eller 11 kilometer i timmen på 100-väg. Enligt ett rykte i en bilblogg/nättidskrift utan källhänvisning ska det också ha bedömts som otillåtet att i vänster körfält på motorväg med maxhastighet på 110 km/tim plötsligt bromsa ner från 110 km/tim till 50 km/tim för att inte missa en avfart. Om detta är sant eller ej går såklart inte säga när källhänvisningar inte ges, men fallet låter inte orimligt (det är ju endast trafik med motorfordon som får framföras med en hastighet av minst 40 km/tim som får förekomma på motorvägar). Men vi snackar alltså vänster körfält i 50 km/tim på motorväg med 110-maxgräns som bör har krävt kraftiga inbromsningar från övrig trafik. Allt detta uppenbarligen utan giltigt skäl (att riskera att missa en avfart är ju näppe ett giltigt skäl).

Observera för övrigt att ”överdrivet låg hastighet” även gäller mellan cyklister på cykelbana (det är halva bötesbeloppet för detta). Som den regelbundet cyklande vet, kan hastigheterna på cykelbanan variera betydligt mer än på körbanan beroende på cyklist – vuxen eller barn – typ av cykel, skick på cykeln m.m.).

Summa: kör gärna långsamt, bara körningen inte ”går ut på att hindra”

Avslutar med ett citat ur Trafikkommentarer (Norstedts juridik, 2020), som innehåller juridiska kommentarer till bland annat trafikförordningen. Här tas formuleringen om ”överdrivet låg hastighet” i 3 kap. 16 § upp, och det hänvisas på s. 162–163 till Nordisk vägtrafikkommittés (NVK) analys av saken (min fetstil):

Den som kör väsentligt långsammare än vad förhållandena medger åstadkommer lätt köbildning, vilket i sin tur kan skapa irritation hos de bakomvarande och fresta till farliga omkörningar. Det är därför önskvärt att den som av en eller annan anledning, t.ex. bristande vana, trötthet eller ålder, inte anser sig kunna hålla samma hastighet som trafiken i övrigt är särskilt uppmärksam på de bakomvarande och gör vad han kan för att inte åstadkomma köbildning. [– – –].

NVK har vidare betonat att önskemålet om att den som kör särskilt långsamt ska underlätta framkomligheten för övrig trafik inte får leda till att förarna får en känsla av att det i och för sig skulle vara fel att köra långsamt. Ömsesidig hänsyn och insikt om att föraregenskaperna varierar med individens kynne, erfarenhet och förutsättningar i övrigt är av största vikt för trivseln på vägarna och därmed även för trafiksäkerheten.

Vad som emellertid får anses så angeläget, att det motiverat ett uttryckligt stadgande, är att förbjuda ett körsätt som går ut på att hindra medtrafikanterna.

För att återkomma till detta med att hindra eller störa annan trafik, som brukar dyka upp i diskussioner om hastighet i trafiken: det stör trafikanter som försöker köra trafiksäkert att andra trafikanter vill köra i den hastighet som anges på hastighetsskylten, bland annat genom att pressa och stressa dem bakifrån, kanske till att omotiverat öka farten eller tvinga fram osäkra omkörningar. Den som håller en lägre, motiverad, hastighet p.g.a. exempelvis väglag, sikt, fordonets förutsättningar och trafikmiljön i stort gör precis det författningen kräver: kör varsamt och med hänsyn. Den som insisterar på att ”man ska hålla 80 på en 80-väg” missförstår lagen och blir själv den som i onödan stör annan trafik.

Noter

[1] C31-9. Hastighetsbegränsning by Transportstyrelsen (Public domain)

[2] Compulsory minimum speed limit of 30 km per hour by Kingroyos (CC-BY-SA-3.0)

[3] C19. Minsta avstånd by Transportstyrelsen (Public domain)