I en insändare införd i Aftonbladet den 10 januari 1980, med rubriken ”Varför går svenskarna åt vänster?”, ifrågasätts att fotgängarna fortfarande möts till vänster:
Vad är det för underligt och oförståeligt faktum att svenskarna efter 13 år av högertrafik ännu inte har lärt sig att gå till höger?
I många offentliga lokaler är det högergående dörrar. På färjor står det upp och ned på den högra sidan i trapporna liksom i gångtunnlar, men inte hjälper det.
Det är oerhört irriterande för oss som vet att man ska hålla till höger. Det blir ju kaos när folk inte bryr sig om hur de går.
I trafiken ska gående som bekant begagna antingen gångbana eller vägren. Finns inget av detta, ska gående använda cykelbana eller körbana i stället.
Vilken sida ska man gå på, då?
Möjligheterna att ta sig fram på olika typer av vägar gör att trafikantgruppen gående kan möta olika kategorier av vägfarande. I trafikförordningen finns det också ett antal regler som anger hur gående ska möta andra trafikslag.
Vänster om möjligt
På vägren, körbana eller gemensam gång- och cykelbana, där mötande trafik framför allt utgörs av fordon, gäller som regel vänstertrafik för gående om möjligt (TrF 7 kap. 1 § 3 st.):
Gående som använder vägrenen, körbanan eller en gemensam gång- och cykelbana ska om möjligt gå längst till vänster i färdriktningen.
Alltså: man ska, om möjligt, gå längst till vänster på till exempel gemensam gång- och cykelbana. Ska. Om möjligt. Det uttrycks ett krav, men kravet är samtidigt förenat med villkoret att kravet bara gäller om någon bedömer att det är möjligt.
Här gäller rimligen att gående går till vänster – om möjligt – och cyklande cyklar till höger, i enlighet med TrF 3 kap. 7 § att cykel ska ”föras så nära som möjligt den högra kanten av vägrenen eller av den bana som används” (min fetstil).
Jag vet inte exakt vad ”om möjligt” betyder i det aktuella sammanhanget, men man kan i alla fall fundera över lämpligheten att alltid hålla till vänster på slika banor. Se till exempel bilderna nedan från ett industriområde där det framförs många tunga lastbilar. Den gångtrafikant som håller sig strikt till vänster (på trottoaren, eller vad ska man kalla den?) utsätter sig för viss risk från tung trafik på körbanan (max. hastighet här är 50 km/tim.). Det är kanske möjligt att hålla till vänster, men är det tryggt eller lämpligt? Kan man tänka sig gående med barn, eller hund, som håller längst till vänster här?
Höger om det är lämpligt
Hursomhelst, om man är ute och går i en grupp av en viss typ gäller i alla händelser högertrafik om det är lämpligt (TrF 7 kap. 1 § 4 st.):
De som går i grupp under uppsikt av en ledare eller i en procession ska om det är lämpligt använda vägrenen eller körbanans högra sida i färdriktningen.
Alltså: gå om det är lämpligt på höger sida om du går i grupp under uppsikt av en ledare eller i en procession.
Hävdvunnen höger på gångbana?
Frågan som många ställer sig nu är såklart vad som gäller för enskilda gående som möts på den typ av väg (eller del av väg) som är avsedd för just gående, till exempel en trottoar (i de fall trottoaren utgörs av gångbana, vill säga). Ska gångtrafikanter som möter varandra hålla till vänster eller till höger?
Saken är ju inte längre (se även Exkurs 1 nedan) reglerad i trafikförordning, så det går inte att säga att det ena är mer ”lagligt” än det andra. Det kan dock vara intressant att notera vad som sägs i Högertrafikkommissionens informationsbroschyr Högertrafik. En handledning från Statens högertrafikkommission, som delades ut i samband med högertrafikomläggningen den 3 september 1967. Där framgår nämligen på sidan 19 att man tydligtvis tänkte sig högertrafik även för gående som möter gående:
Gångtrafikant i högertrafik
Redan i det ögonblick ni kommer ut på gatan eller vägen på söndagsmorgonen den 3 september börjar högertrafiken för er del.
När ni möter andra gående bör ni hålla till höger.
En liknande inrådan finner vi i kommentarerna till de centrala vägtrafikförfattningarna, Trafikkommentarer (10 uppl., Ceder et al. 2020, s. 280, min fetstil):
Någon regel om skyldighet för gående att sinsemellan väja till höger finns inte. Regeringen har inte heller ansett att en sådan bestämmelse behövs, utan det bör de gående kunna lösa på plats utan någon speciell regel som säger på vilken sida man ska passera varandra […]. De bör dock som regel väja till höger vid möte.
I brist på andra rekommendationer följer åtminstone jag ovanstående uppmaningar tills vidare, till undvikande av sammanstötning på tättrafikerad gångbana.
Exkurs 1. Det har varit reglerat
Det finns alltså inte längre någon reglering av hur gående bör möta varandra på gångbana. Men sådan har funnits, fram till tiden för högertrafikomläggningen, och den har följt konventionen om vilken sida av vägen som fordon ska framföras på. Exempelvis hade redan 1916 års vägtrafikstadga (SFS 1916:282), som användes under den tid Sverige hade vänstertrafik och som mig veterligt är den första svenska vägtrafikförordning som reglerar gåendes beteende, följande bör-formulering (2 §, 2 mom.):
Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.
För säkerhets skull hjälpte dagstidningarna till med påminnelser om vänstertrafiken, som tydligen även uppfattades gälla mellan skilda, uppenbarligen enkelriktade, trottoarer. Här ur Eskilstunaposten den 19 november 1892, sidan 3:
Exkurs 2. Drar det åt höger?
Det känns nog oftast som om höger sida är det självklara valet där lika möter lika, t.ex. gående möter gående. Här ett exempel på en gemensam gång- och cykelbana i centrala Göteborg. Alla röda pluppar håller till höger i färdriktningen (i olika färdriktningar), så det blir en del signalerande för att komma förbi på ett effektiv sätt med fordon:
Ibland märks högertrafiken också ut, exempelvis när gångsymboler målas på gångbanan:
I Värnamo ritar man till och med in pilar på gångbanan för att understryka högertrafiken:
Eller i Stockholms tunnelbana, där man kan dirigeras att ta den högra rulltrappan i färdriktningen:
Eller som i denna skoltrappa:
Inför ombordstigning på båten uppmanas man också att hålla till höger:
Likartat, men tvärtom, kan det vara i vänstertrafikländer. Så här prydliga anvisningar har anbringats vid trappor m.m. på stationen Victoria station (eller, rättare sagt, resecentrumet, eftersom det även finns tunnelbana och buss i närheten) i vänstertrafikens London. Trots att det i princip alltså är tänkt att vara tvärtom här i förhållande till i Sverige, alltså vänstertrafik för gående på ”gångbana”, kan man intressant nog konstatera att väldigt många ändå håller till höger i stationsområdets gångtunnlar – instinktivt eller på grund av att man kommer från högertrafikländer?
I Sverige har man på vissa ställen längs gemensamma gång- och cykelbanor (där det alltså också formellt sett är vänstertrafik för gående), till exempel kring Härlanda tjärn i Göteborg, satt upp tilläggstavlor med en mer ovillkorlig variant av TrF 7 kap. 1 § 3 st.-texten: ”Gå till vänster. Cykla till höger”. Trots detta är åtminstone mitt intryck att de allra flesta går till höger. Det behövs rimligen betydligt intensivare kampanjer än enstaka tilläggstavlor, om man verkligen vill att fotgängare ska lägga om till vänstertrafik (något som önskats bland annat längs Årstaviken i Stockholm).
Exkurs 3: förvirrad skyltning
Slutligen: inte sällan är det svårt att avgöra vad trafikplanerarna egentligen vill att trafikanten ska tro i fråga om cykel- och gångbanor:
Ord och bil 
