Jag inleder med ett citat ur 1951 års vägtrafikförordning (48 §, 2 mom.). Det handlar om dåtidens motsvarighet till ”högerregeln”, nämligen ”vänsterregeln”, eftersom det då var vänstertrafik. Enkelt uttryckt: förare som i en korsning hade ett fordon närmande sig från vänster skulle lämna företräde åt detta fordon. Efter detta står det något som av någon anledning har fallit bort i dagens trafikförordning, som även berör den som har företrädet:
Härmed fritages dock icke någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet vid passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg.
Efter att denna sorts hänsyns-/försiktighetsformuleringar tagits bort ur trafikförfattningarna, har det nämligen uppstått ett behov av att ersätta dem med ordutbyten. Mer om detta nedan.
Företräde Väjningsplikt
Rubriker som dessa föranleder en kommentar:
”Det finns inga rättigheter i trafiken, bara skyldigheter och det gäller alla”
”Som trafikant har du bara skyldigheter”
”Ingen har rättigheter i trafiken – bara skyldigheter”.
Påståendena i rubrikerna är inte tagna ur luften, utan uttrycker en allmänsanning. I Körkortsboken (2009, sidan 25) talas det till exempel om att trafikreglerna har formulerats på så sätt att trafikanten ska ha en massa skyldigheter men inga rättigheter:
Man hittar uttryck som skall lämna företräde, får inte, skall ge, skall följa. Däremot hittar man inget om rätten att göra något, där någon annan har en skyldighet.
Huvudinnehållet är att trafikanter inte har några rättigheter, utan bara skyldigheter. Alltid. Till detta kan man lägga det välkända påpekandet att det inte (längre) heter (lämna) företräde i trafiklagstiftningen utan väjningsplikt och att ordvalet spelar en avgörande roll för trafikanternas inställning i olika trafiksituationer. Det handlar inte direkt om juridiken (juridiska bedömningar görs för övrigt såklart inte i denna blogg), utan framför allt om semantik och attityd.
Kanske har påpekandet om skyldigheter sitt ursprung i det ganska framträdande ordbyte som skedde i trafikförordningen 1998 när flera av den tidigare vägtrafikkungörelsens (1972) formuleringar om företräde ersattes med väjningsplikt.
Så här ser det till exempel ut i den äldre vägtrafikkungörelsen i 82 § (min fetstil):
Förare, som efter sväng i en korsning skall passera ett bevakat övergångsställe, skall köra med låg hastighet och lämna företräde åt gående som på rätt sätt har gått ut på eller som just skall gå ut på övergångsstället.
Så här ser motsvarande bestämmelse ut i den nu aktuella trafikförordningen, TrF, 3 kap. 60 § (min fetstil):
En förare som efter att ha svängt i en korsning ska passera ett bevakat övergångsställe ska köra med låg hastighet och har väjningsplikt mot gående som på rätt sätt har gått ut på eller just ska gå ut på övergångsstället.
Trafikreglernas skyldighetsinriktning illustreras på detta sätt av Körkortonline.se utifrån exemplet med en förare som kör på huvudled:
”Jag har företräde, eftersom jag kör på en huvudled.”
Tankar på att du har rätt till att ta för dig av något i trafiken är farliga.”De andra bilarna har väjningsplikt mot mig, eftersom jag kör på en huvudled.”
Bra och trafiksäkert tankesätt.
Vad man verkar försöka undvika verkar vara det (av mig) fetstilta i nedanstående beskrivning av en trafiksituation, hämtad från Paragrafhjälpen:
Bilförare närmar sig korsning. Han vet att han kommer från höger och anser sig ha ”företräde”. Han ser att bilen som kommer från vänster [inte, min anm.] tänker sakta ner eller stanna men fortsätter i alla fall eftersom han har ”företräde”. Fordonen krockar. Den förare som har underlåtit att iaktta högerregeln får såklart böta och blir antagligen att anse som vållande när försäkringsbolagen ska reglera skadorna. Men föraren som ansåg sig ha ”företräde” riskerar böter för vårdslöshet i trafik eftersom han hade haft möjlighet att undvika krocken.
Tanken med skyldighetsinriktningen verkar alltså vara att, som Körkortsboken (2009, sidan 25) anger, att formuleringarna ”tvingar […] trafikanterna att vara försiktiga”. Precis som formuleringen i 1951 års vägrafikförordning!
Frågan är här om problemet är attityden till hur man ska bete sig i förhållande till just korsande trafik så som beskrivningen i TrF 3 kap. 18 § anger. Oavsett ordval just där, om det står företräde eller väjningsplikt, så finns det ju andra, mer grundläggande, bestämmelser som alltid måste följas i trafiken. Framför allt den i 2 kap. 1 §:
För att undvika trafikolyckor skall en trafikant iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna.
Tanken verkar vara att formuleringar med ordet företräde i trafiksammanhang tolkas som en ”rättighet” för den andra trafikanten, som att det är något som ges bort och som mottagaren sedan ”har”. Ett klartecken att aggressivt hävda sin rätt mot andra trafikanter. Kanske låter väjningsplikt (eftersom efterledet innehåller –plikt) mer som en ”skyldighet” att lämna företräde. Samtidigt innehöll den äldre vägtrafikkungörelsen som synes modalverbet skall (skall … lämna företräde), som brukar anses besläktat med ord för just skyldigheter (se till exempel SAOB) och som fortfarande har med förpliktelse att göra.
Företräde i passiv = OK
Det bör förresten observeras att frasen lämna företräde ännu existerar på ett par ställen i trafikförordningen, i oförändrad formulering sedan vägtrafikkungörelsens tid. Så här ser det ut i TrF, 3 kap. 59 §:
På cykelbanor skall cyklande och förare av moped klass II lämnas företräde av andra fordonsförare.
Att verbet lämna står i passiv, lämnas, torde inte göra någon större skillnad för trafikantens attityd; jämför med min omskrivning av satsen med aktivt verb:
På cykelbanor skall andra fordonsförare lämna företräde åt cyklande och förare av moped klass II.
Vilken skillnad blir det förresten av att jag manipulerar meningen ett steg till, till att någon ”har” företräde? Min omformulering:
På cykelbanor har cyklande och förare av moped klass II företräde framför andra fordonsförare.
Ordet rättighet är alltså inte uttryckt i trafikreglerna till skillnad från i till exempel regeringsformen (1974:152), där det bland annat talas om de grundläggande fri- och rättigheterna. Är det därmed klarlagt att rättigheter saknas, semantiskt sett, eller är det kanske så att man snarast kan jämföra trafiklagstiftningen med hälso- och sjukvårdslagstiftningen, som av vissa kallas för en skyldighetslagstiftning? Denna uttrycker en rad skyldigheter för hälso- och sjukvårdsverksamheten, samtidigt som tolkningen brukar vara att det ändå indirekt framgår vad patienten kan förvänta sig av verksamheten. Resonemanget passar väl ihop med semantiken och syntaxen hos ord som plikt och skyldighet: den som har plikt eller skyldighet har det normalt mot någon (eller något), även om detta inte alltid uttrycks i satsen. Så vad ”har” då denna någon (eller något) å sin sida? Har den (enbart) skyldighet tillbaka, eller har den också en rättighet, att köra vidare till exempel?
Inte bara skyldigheter?
Även om ordet rättighet inte finns med i trafikförordningen, finns det för övrigt en rad formuleringar med verbet få som helt klart kan tolkas som tillåtelse snarare än skyldighet. Ett exempel från TrF 3 kap. 7 § 3 st.: förare får under vissa omständigheter använda det körfält som är lämpligast för den fortsatta färden, men det verkar inte finnas någon skyldighet att göra det:
Om körbanan är indelad i körfält som anvisats för olika vägvisningsmål genom körfältsvägvisare, får fordon föras i det körfält som är lämpligast med hänsyn till den fortsatta färden.
Se även TrF 3 kap. 7 § 4 st.:
På en väg där den högsta tillåtna hastigheten är 70 kilometer i timmen eller lägre och körbanan har minst två körfält för trafik i samma riktning som anges med vägmarkering, får förare använda det körfält som är lämpligast med hänsyn till den fortsatta färden.
Barn upp till och med åtta år verkar ha en rättighet, men inte en skyldighet, att använda gångbana under cykling under vissa omständigheter (TrF 3 kap. 12 §):
Vid färd med cykel får barn till och med det år de fyller åtta år använda gångbana om cykelbana saknas.
Cyklister får, men verkar inte ha skyldighet att, hålla till höger trots att de ska svänga vänster (TrF 3 kap. 28 §):
Cyklande och förare av moped klass II får trots bestämmelserna i 25 och 26 §§ före en vägkorsning hålla till höger på vägen även när de avser att svänga till vänster.
Cyklister får, men ser inte ut att ha skyldighet att, köra om bilar till höger (TrF 3 kap. 31 §):
Cyklande och mopedförare får köra om andra fordon än cykel och moped till höger.
I viss väderlek har man som det verkar ingen skyldighet att använda dimljus, men man har sannolikt rättighet att göra det (TrF 3 kap. 71 §):
I dimma och vid kraftig nederbörd får dimljus användas i stället för halvljus.
Trafiken regleras förvisso inte bara av trafikförordningen, så vi kan därför även betrakta vägmärkesförordningens beskrivning av vad grön signalbild (’grönt ljus’) betyder:
Fordon får fortsätta framåt.
Ska man tolka detta som en skyldighet att köra (eller att iaktta den omsorg och varsamhet som krävs med hänsyn till omständigheterna) eller som en rättighet att köra; att få göra något brukar i alla fall i allmänspråket innebära att man har rättighet att göra något? Rött ljus betyder i alla händelser ’stopp’, vilken låter som en klar skyldighet.
Litteratur
Körkortsboken = Sveriges Trafikskolors Riksförbund (2009). Körkortsboken. 17:e utgåvan. Landskrona: Sveriges trafikskolors riksförbund.
Ord och bil 