Ut i naturen – bilburen!

Den 1963 utgivna kortromanen Bilburen av Nils Leijer ger en tänkvärd insikt i stämningarna i Motorsverige kring 1960. Här beskrivs motorsamhället Motopia (jämför drömsamhället Utopia), där stadsplaneringen helt och hållet bestäms av bilen.[2] Huvudpersonens känsloliv kommer främst till uttryck genom bilen. Se till exempel på denna (överdimensionerat?) romantiska betraktelse av den lokal dit berättarjaget har åkt för att rundsmörja sin bil:

Den miljonåriga jordkraften stiger ut smörjgropen likt ångorna ur oraklets öppna klippa i Delfi: Pytian bilen har grenslat sitt sköte underredet över den heliga trefoten smörjgropen. (s. 43)

Bilen är också uttrycksmedlet för status, makt, sexualitet och aggression; man duellerar genom hetsig kappkörning på farligt kurviga vägar med växelspaken som armens fysiska förlängning, och ett populärt sätt att slåss är att pressa kroppsdelar mot glödheta avgasrör.

Berättarjaget åker i berättelsens början en röd vespa (han kallar den lite roande för ”röd hingst”), men en kvinna i bilreklambranschen, Linda, får vederbörande att biltänka (s. 21). Hingsten byts in mot en bil, som är mycket mer än ett fortskaffningsmedel: ”Jag hade sett på bilen som ett hus och sagt mig att här skulle vi bo i fortsättningen” (s. 29). Fordonets trygghetsskapande funktion understryks i samband med att huvudpersonen blir av med sin bil i en olycka: ”utan bil var jag mer ensam och avklädd än tidigare” (s. 53).

Boken publicerades under en tid då trafiksaneringarna inte kommit igång, och mer nutida fenomen som miljözoner, breddade cykelvägar och ekodukter var inte på kartan. Det var en fortgående välståndsstegring och ökning av privatbilismen, en tid när västvärldens bilindustri började bli ordentligt mäktig utan att för den skull ha särskilt höga buller-, säkerhets- eller utsläppskrav på sig. Bilen var framtidsmaskinen, en raketformad frihetssymbol, eventuellt försedd med fenor, som blev central i mångas liv. Gatorna breddades och parkeringsplatser byggdes; bostadsområden och städer skulle anpassas till bilen. Även språket: Fords fabriker i Detroit hade till exempel börjat bygga bilar enligt löpandebandsprincipen, ett ord vars bruk senare kom att utvidgas till fler verksamheter än bilbyggerierna. När det sammansatta adjektivet bilburen dök upp på 1930-talet vad det i samband med militära transporter: bilburet artilleri, bilburen kanon och liknande. På 1950- och 1960-talet ändrades trafikbilden och ordet kom istället att ingå i uttryck som betecknade den enligt omgivningen besvärliga bilburna ungdomen, som körde omkring i äldre amerikanska bilar och som i förslag i raggarutredningen skulle kunna tyglas med ungdomsgårdar.

Man kunde vidare anföra att man var bilburen som ”lockbete” i kontaktannonser, och i Svenska Dagbladet kunde man den 15 december 1955 på s. 17 läsa om det gynnsamma ökande bilägandet i världen, vilket skulle kunna leda till en välkommen bilburen turism till Sverige. Många turister uppskattade Sveriges jungfruliga natur, och tack vara bilen fick naturen ”en växande möjlighet att komma till sin rätt”.

Under 1960-talet dök fenomen som stadsmotorvägar upp i syfte att avlasta cityområdena. Stadsmotorvägen, som drogs rakt igenom städer, sågs som ett bättre alternativ än förbifarten, som framstod som en helt onödig omväg. Borås sågs, då planerna på en stadsmotorväg initierats i början av 1960-talet, av många som en föregångare till andra städer i fråga om modern trafikplanering (se till exempel Hudiksvallstidningen 12 november 1964).

Ut i naturen – bilburen!

En intressant satsning i tiden för att råda bot på bilismens baksidor – bland annat minskande friluftsliv och ökande bilmagar – utan att för den skull minska på bilåkandet, var Motorförarnas helnykterhetsförbunds, Svenska korp(orations)idrottsförbundets och Skid- och friluftsfrämjandets arrangemang Ut i naturen – bilburen! som startades 1955 (se till exempel Aftonbladet 9 april 1955). Denna satsning handlade då inte om att, som i dagens motorreklam, placera en bil i vacker, orörd natur. Detta var istället en rikstävling där man först skulle låta bilen föra en till naturen och sedan ägna sig åt fysisk fostran på platsen. Det skadade förmodligen inte att man kunde vinna – en bil.

Trafikfyr och tomning

Vi avrundar utan omsvep med två ord ur Bilburen som sticker ut en aning ur dagens perspektiv. Det ena är den 1920-talsdoftande sammansättningen trafikfyr (till exempel s. 22) för ‘trafiksignal’ (jämför engelskans fire), som i vägtrafiksammanhang dippade kraftigt efter 1960 och nu får betraktas som utrotningshotat.

Ett annat speciellt ord, som jag sällan stött på tidigare i motorsammanhang, är det substantiverade adjektivet tomning, till tom, i betydelsen ’tomgång’ (jämför även mala tomning). Det ingår typiskt i prepositionsfrasen i tomning. Exempel från s. 26: ”Ute var det mörkt och tradarna stod och mullrade i tomning […]”. Det verkar nästan bara vara i SAOB, SAOL (sedan 1950) och i just Bilburen som ordet används, undantaget ett antal litterära verk av bland andra Ivar Lo-Johansson.

Noter

[1] Bildinfo: Varningsmärke A27. Varning för svag vägkant eller hög körbanekant av Transportstyrelsen (Public domain)

[2] Samhället Motopia planerades även i verkligheten, i en designstudie utgiven 1959 av den brittiske stadsplaneraren C. A. Jellicoe. Det skulle innehålla 17 meter höga hus där motorvägar placerades på hustaken.