E-post anno 1899 – elbilar kring förra sekelskiftet

Ord som räckviddsångest (engelska range anxiety) har inte varit i användning i så många år (det var med på Språkrådets nyordslista 2012), men det betyder inte att elbilen är någon ny uppfinning. Inte alls. I bilens barndom kring år 1900 fanns det flera drivmedel till den, förutom ånga och bensin även el. Elmotorn var under denna tid konkurrenskraftig i Sverige. Man satte elektromotorer förbundna med batterier av ackumulatorer [2] i/på flera typer av fordon, till exempel cyklar. Dagens elcykel är nämligen inte heller ny som fenomen. Östgöta Correspondenten meddelar den 9 december 1882 att ackumulatorutvecklingen nu kommit så långt att inte bara velocipedens belysning kan drivas, utan även dess rörelse. Bland annat visade William Ayrton upp en trehjulig velociped i London med två stora hjul bak (det högra drivande) och ett mindre fram.

Båtar var också populära att elektrifiera under förra sekelskiftet: Aftonbladet berättar den 21 februari 1883  om tillståndet för ”Elektrisk sjöfart”. En vid tiden ganska känd liten båt, Anthony Reckenzauns 25 fot långa och 5 fot breda Electricity, har i september 1882 genomfört en provtur på Themsen från Millwall till London Bridge och åter. Det konstateras att båten är fri från larm och skakningar, obehaglig rök och skrymmande ångmaskiner.

Elektriska  ”bilar”

Den 10 juni 1898 rapporterar Aftonbladet att elektriska droskor ska börja användas i Paris. Inte mindre än 100 stycken ska sättas i trafik, både landåer och vanliga droskor. Varje åkdon har en räckvidd på 6 mil och kostar 5 000 frcs, vilket åtminstone för en annan är mest intressant ur morfologiskt perspektiv: under denna tid kan utan vidare använda s-plural på bland annat valutor som franc (francs, förkortat frcs) och dollar (dollars). I SAOL:s sjunde upplaga från 1900 anges till exempel både dollar och dollars som pluralformer, men i dagens upplaga, den fjortonde från 2015, är det bara dollar som rekommenderas i plural.

Den 4 mars 1899 meddelas så i Stockholmstidningen att Stockholms första automobildroska snart ska sättas i trafik och förses med taxameter. Nyheten rubriceras ”Åkdon utan häst”, vilket kommer av att vagnen inte särskilt mycket kommer att skilja sig från ”de nu begagnade enbetsdroskorna [droskor som dras av en häst, min anm.] af Viktoria typ”. Man kunde köra 20 engelska mil (drygt 3 skandinaviska mil) innan ny ”påfyllning” av elektricitet behövdes (ordet laddning användes inte i dessa sammanhang). Droskans hastighet ”torde bli större än den vanliga lunken”. Dagens Nyheter rapporterar den 28 juli 1899 om automobildroskans första dag i trafik.

Ovannämnda droskas räckvidd på 3 mil var kanske inte så imponerande, och den kunde förmodligen ge viss räckviddsångest, men om vi bara hoppar några år framåt, till 1902, så händer det saker. Från bilutställningen i Köpenhamn rapporterar Dagens Nyheter den 13 april 1902 om en amerikansk vagn av typ run-about. Detta är en liten, enkel bil utan framruta och dörrar som är populär i USA vid den här tiden. Denna vagn kan gå 16 mil, vilket är lite sensationellt och utan vidare står sig i konkurrens med dagens över 100 år yngre elbilar (en Mitsubishi i-MiEV från 2009 beräknades gå lika långt, till exempel). Om det nu inte är så att tidningen avser internationella mil, för då blir situationen en annan. Men, redan 1899 lyckades tydligen några amerikanska ingenjörer köra 100 miles (16 skandinaviska mil) på en laddning, så helt otroligt är det kanske inte.

E-post

I Frankrike kom utvecklingen så långt att man planerade för, som Stockholmstidningen rubricerade det den 21 augusti 1899 s. 3, ”elektrisk post”.

Elektrisk post.

Ett storartat företag är å bane i Frankrike, i det att en komité bildat sig i Paris för att sätta igång regelbundna vägpostturer öfver hela Frankrike med automobiler, drifna med elektrisk kraft.
– – –

Det handlar alltså om postbefordran med elbilar. ”Kompetenta auktoriteter” hade fastslagit att de elektriska ackumulatorvagnarna var överlägsna sina ång- och bensindrivna syskon när de tjänstgjorde som droskor eller var i annan regelbunden drift. De elektriska postvagnarna skulle komplettera postutdelning med tåg på landsbygden, där räls inte fanns. Ett problem var att postvagnarna inte skulle kunna laddas, eller byta ut sina batterier, lika enkelt som de stadskörande elektriska droskorna. Detta skulle lösas med elektriska kraftstationer som skulle inrättas med ungefär samma mellanrum som de tidigare skjutshållen.

Elektrisk post användes nu vid samma tid faktiskt även om något som i alla fall något mer liknar den elektroniska post som vi i dag även känner som e-post (eller mail/mejl). Den försiggick dock inte i Frankrike, utan i USA och i Spanien. USA-varianten kallades i tidningarna även för blixt-post, och den gick enligt Nya Wermlandstidningen 19 maj 1888 ut på att viktigare brev och paket, och färsk frukt, skulle köras på en dubbelspårig högbana (”konduktör eller annan betjäning behöfves icke”) mellan Newyork (stadens namn skrevs ihop vid denna tid) och Chicago. I Spanien, berättar Aftonbladet 10 november 1900, planerades att  post skulle läggas i lådor och fraktas på elmotordrivna trådar mellan Madrid och Aranjuez, knappt 5 mil bort. Farten var kanske inte som den hos dagens elektroniska post, men för att vara elektrisk ”snigelpost” gick det fort – 320 km/tim.

Noter

[1] Bildinfo: Tilläggstavla T24. Laddplats av Transportstyrelsen (Public domain)

[2] Ordet batteri kommer från ordet för samverkande artilleripjäser (från italienskans battere ‘slå’), och uppsamlingsanordningen för elektrisk energi utgör en överförd betydelse av ‘samling av ackumulatorer’. SAOB beskriver i artikeln om batteri, tryckt 1901, moment 5a): ‘om en större samling föremål som äro uppradade bredvid hvarandra liksom kanonerna i ett batteri’.

[3] Bildinfo: Victoria coach av okänd fotograf (Public domain)

[4] Bildinfo: 1903 Columbia Electric Runabout Gilmore Car Museum Hickory Corners, Michigan, United States av Sream Barn (CC-BY-SA-2.0)