Olyckliga ord

I dagstidningar har det sedan länge rapporterats om haverier av olika slag, och med bilens inträde i början av 1900-talet följde ännu fler olyckor att rapportera om. Rapporteringen påminner vid denna tid en del om dagens rapportering om olyckor med autonoma bilar: båda fordonsslagen är vid tiden sällsynta fenomen, och olyckorna inträffar främst utomlands, i bilens barndom inte sällan i Frankrike. År 1902 skedde (timade som det också kunde heta då) till exempel en uppmärksammad automobilolyckshändelse i Paris. Författaren Narcisse Quellien hade lämnat sin bostad och passerat Boulevard de Port-Royal när en automobil kom brusande (’rörde sig framåt snabbt och oemotståndligt’; jfr SAOB moment 7) och körde på honom så svårt att han lämnade jordelivet. Automobilen framfördes med en för den tiden ”våldsam fart”, 50–60 km/tim., och hade före olyckan tvingats vika åt sidan för en omnibus. Aftonbladet (24 mars 1902) berättar att föraren blivit lynchad med käppar och paraplyer av folk runtomkring, men det officiella straffet var att han blev av med sitt tillståndsbevis att åka med automobil.

slå runt och volta

Ord som betecknar ungefär samma saker växlar i användning över tid, och detta gäller även inom området trafikolyckor. Vi har till exempel två verb för att ange att ett fordon genomför åtminstone en halv rotation [3]: partikelverbet slå runt, belagt sedan åtminstone 1500-talet, och volta (från italienskans volta ’vändning’), som kommer in först under 1800-talet. Bilar slår – eller går – runt från början av 1920-talet och fram till i dag (aeroplan, båtar och hästekipage något tidigare), men uttrycket har en tydlig topp kring 1960. Volta kommer in något senare, i trafiksammanhang framemot 1930-talet [4]. Detta ord ligger dock i lä bakom slå runt ända fram till 2000-talet, då dess användning tydligt går upp. (De längre verbformerna voltera och voltigera verkar aldrig riktigt få fäste i trafiksammanhang, utan används främst inom andra områden, bland annat gymnastik och ridsport.)

kollidera, krocka och stöta samman

Andra välbekanta verb i olyckssammanhang är kollidera, stöta samman och krocka. Från mitten av 1800-talet är det inte ovanligt att fartyg och tåg både kolliderar och stöter samman (eller sammanstöter) i nyhetsrapporteringen. Några år in på 1900-talet rapporteras också om automobiler som såväl kolliderar som stöter samman med andra åkdon (till exempel i Svenska Dagbladet den 18 februari 1905 respektive Aftonbladet den 11 oktober 1910). Verbet krocka, som kan härledas ur krockera, alltså när man slår bort en medspelares klot i krocket (jämför franska croquet ’käpp’), är dock ett senare påfund. Under 1920-talet ägnar man sig fortfarande åt att krocka bort träklot, men sedan börjar verbet användas i överförd betydelse om sammanstötningar i allmänhet. I Aftonbladet från den 30 september 1929 kan man till exempel läsa om hur en bil och en spårvagn krockade genom ren olyckshändelse. Detta belägg är för övrigt något tidigare än det som ges i SAOB, där den då fortfarande (artikeln publicerades 1938) vardagliga betydelsen ’stöta samman, kollidera’ har ett första belägg från 1931.

Både kollidera och krocka har använts flitigt genom åren och används fortfarande i stor utsträckning, medan stöta samman, alternativt sammanstöta, har tappat mycket mark sedan toppnoteringen runt 1900. På senare tid har betydelsen glidit ytterligare: man kan till exempel stöta samman med en gammal bekant på stan.

Att notera är att substantivavledningen sammanstötning fortfarande används flitigt: exempelvis kommenterade statsministern att ”det var en liten sammanstötning” när den bil han färdades i körde in i en lastbil på E 4 mellan Uppsala och Stockholm den 26 februari 2018.

ramponera: ett utrotningshotat verb

Så långt ord som har överlevt i någon utsträckning fram till i dag. Nu till ett som får betraktas som utrotningshotat, nämligen det ord som betecknar det möjliga resultatet av en sammanstötning: ramponera (franska ramponner ’håna’).

Ramponera användes i någon form ganska friskt redan på 1700-talet och det peakar två gånger: det första gången under under slutet av 1800-talet, till exempel:

Spårvägskollision. I dag på middagen vid 12-tiden, då spårvagnen nr 9 kom körande från staden öfver Vasabron, törnade den vid södra ändan af bron emot ett åkaren Hägg tillhörigt åkdon. Spårvagnen ramponerades och Häggs åkdon skadades, så att det medelst ett annat anskaffadt åkdon måst derifrån afföras.

(Aftonbladet 25 oktober 1880, s. 2)

Förutom byggnader, båtar, spårvagnar och tåg, är det vanligt att även bilar ramponeras under den senare toppnoteringen kring 1930. Exempelvis rapporterar Dagens Nyheter (3 mars 1930) om att ”en stulen bil ramponerades natten till söndag”, och Söderhamns Tidning (12 maj 1930) meddelar att en bil som kört in i en telefonstolpe ”slog runt och alldeles ramponerades”.

I dag används ramponera ytterligt sällan, och ordet har nog i många fall – åtminstone i fråga om bilar (och byggnader) som har brunnit – ersatts av den nyare sammansättningen totalförstöras. Men vad som numera används för bilar som har kolliderat vet jag inte, kanske demoleras? Eller har det bildats en språklig lucka här?

Noter

[1] Bildinfo: Sweden road sign A41 av Transportstyrelsen (Public domain)

[2] Bildinfo: Toy car 12592 av Ni-Knight (Public domain)

[3] Mindre rotationer betecknas med andra verb, till exempel stjelpa och välta.

[4] Substantivet har använts något längre: bilen har kunna göra en volt sedan 1920-talets början; se till exempel Dagens Nyheter från den 8 november 1920.