Av verbet spinna ’cykla i grupp till musik utan att röra sig framåt’ bildas också spinning. Notera dock hur oberäknelig ordbildningen är: spinna i betydelsen ’rotera utan att få fäste’ är knappast spinning. Möjligen spinnande eller, hellre, som efterled i sammansättning utan avledningsändelse: hjulspinn.
Verbet slira (ett gammalt germanskt verb, troligen även besläktat med substantivet släde, med betydelse av allmänt otillräcklig friktion; jämför till exempel med engelskans slidder och tyskans schlittern) kan så nominaliseras till slirning. Men: detta gör vi intressant nog relativt sällan numera, konstaterade jag vid en genombläddring av motorlitteratur från 1950-talet.
slira
Slirat, det vill säga på ett mer eller mindre oavsiktligt sätt tappat greppet, har föremål gjort länge. I SAOB finner vi exempel på hur vatten slirar längs sidan av ett fartyg på 1700-talet. Även vägar kunde vara slirande på 1900-talet (här är –ande som synes adjektivbildande), men då var det såklart inte beläggningen som slirade på bärlagret, utan själva beläggningen var glatt. På 1800-talet kunde man också i Jern-kontorets annaler läsa om hjul på lokomobiler, typ ’traktorer med ångpannor’, som slirade.
I dag verkar det mest vara drivremmar som slirar, och att man kan slira på både kopplingen och sanningen är väl bekant. Det händer också att flygplan slirar av start- eller landningsbanor. Men när var det senast så halt att drivhjulen slirade på vardagsbilen? Det kan ha varit ett tag sedan, bland annat eftersom många av de åkdon som framförs på halt (eller slirigt) väglag i dag är utrustade med hjälpsystem av typ antislir.
Nej, antispinn heter det såklart (eller ASR, anti-spin regulation eller, med en rejälare benämning, Antriebsschlupfregelung, där schlupf(en) förmodligen är släkt med både slira och släde). Även om vi än i dag ser enstaka fall av beskrivningar av hjälpsystem som antislir/antisladd i motorannonser, har slirandet i dag mer och mer körts över av spinnandet. På 1950-talet gjordes det till exempel relativt stor affär av att bilens ringar inte skulle slira. Då användes ordledet antislir– i bland annat beskrivningar av så kallad antislirbehandling (alltså perforering) av däck. Före dubbdäckens genombrott ett tiotal år senare, var det heller inte ovanligt med annonser om slirskydd, alltså remsor av korslagda stålband att placera under hjulen i syfte att minimera risken att slira i vinterföret. På 1960-talet, när antispinn introducerades i språket (då främst åsyftande en sorts diffbroms), blev förhållandet mellan antispinn– och antislir– genast ojämnt (57 mot 2), och 2017 var det 2 485 träffar med antispinn– och bara 55 med antislir– i dagstidningstext (se Kungliga bibliotekets dagstidningstjänst).
slirning
Nå, huvudpoängen är här att ordbildningen slira + -ning har genomgått en förändring. Under perioden 1930 till 1950 finner vi en hel del fall av slirning, och ofta är det däckfabrikanter som vill meddela att deras däck är bra på att skydda mot just detta problem. Goodyear redogör i en annons i Motor 1947 nr 22 på s. 6 för sitt vetenskapligt utexperimenterade All-Weather slitbanemönster, som ger skydd mot slirning i alla riktningar. Hur slirning förhöll sig till exempelvis aquaplaning (som det kallades när det lånades in från engelskan på 1960-talet innan det ganska snart försvenskades något till akvaplaning och sedan till vattenplaning) vet jag inte. Inte heller hur slirning generellt förhöll sig till det på 1960-talet peakande sladdning. Det senare fenomenet kunde, till skillnad från slirningen, förvisso liksom i dag uppträda även vid låsta hjul: i en handbok för DKW Meisterklasse (utgiven av importören Philipsons 1950) kunde man på s. 7 läsa: ”Tänk på, att låsta hjul bromsar dåligt, varemot de kan bringa vagnen till sladdning”.
Också i dag finner vi vissa fall av slirning i pressen, men inte i särskilt stor omfattning använt om bristfällig friktion mellan däck och vägbana. Det finns såklart enstaka exempel, såsom i ett test av Audi Q5 i Upplands-brobladet (4 februari 2017, s. 21), där mellansuvens fyrhjulsdrift ”sticker […] iväg för fullt från start utan någon märkbar tvekan eller slirning”. Men annars handlar det snarast om friktionen mellan hjul och räl eller mellan kopplingslamell och svänghjul. Möjligen har ord som det tidigare nämnda hjulspinn (ett ord som har hållit ställningarna mycket väl alltsedan 1920-talet) kommit att ta över från slirning i betydelsen ’hjulrotation utan fäste i vägen’.
Även om det förekommer en och annan redogörelse för nominaliseringen sladdning, gärna kombinerad med busåkning (till exempel i Arboga Tidning 4 oktober 2017), får det konstateras att sladdning inte alls har nått upp till nivåerna under glansdagarna på 1960-talet. Den motsvarande verbformen lever dock gott: många släpper till exempel än i dag gärna lös sina bakvagnar, och vi säger då helt enkelt att de sladdar (typiskt med en med denna aktivitet tätt sammanknippad Volvomodell). Observera att den som sladdar mer professionellt istället kallar aktiviteten för drifting för att höja statusen – inte att förblanda med den drifting som sannolikt har bildats av driftekarl ’kringstrykande karl’.
Frågan är om slirning, liksom sladdning, kommer att gå samma väg framöver som en del andra –ning-ord. Se bara hur det har gått med sjunkning, suktning, tjutning och väntning, som alla har funnits med i Svenska Akademiens ordlista en gång i tiden.
PS
Notera bakaxelklumpens försvinnande och rutans förstoring på det uppdaterade vägmärke A10 ovan. Det tidigare vägmärket betecknades 1.1.12: Slirig körbana enligt tidigare vägmärkesförordning (1978:1001). Notera dock att det utgångna märket fortfarande används flitigt: nedanstående bild är till exempel tagen på länsväg O 914 så sent som den 19 juli 2018:
Noter
[1] Bildinfo: Sweden road sign A10 av Transportstyrelsen (Public domain)
[2] Bildinfo: Privat bild
Ord och bil 
